tänka tillbaka

Idag kom jag på att det var jättelängesedan jag skrev i den "tankebok" som jag skrivit i sedan jag fick medgivande våren -07. Jag har skrivit lite då och då om processen, tankar, känslor, drömmar och rädslor. Jag har skrivit för min egen skull men ändå med en tanke att mitt blivande barn någon gång skulle kunna få ut något av att följa min väg fram tills vi träffade varandra. Nu har jag alltså inte skrivit på jättelänge - och inte heller läst i den - men det gjorde jag alltså idag. Tänk vad det har gått upp och ner det här. Men trots att det har varit jobbigt stundtals så är det en känsla av lycka som stannar kvar när jag läst igenom den. Tänk - den här långa resan är på väg mot sitt mål och snart startar den nya (peppar, peppar, jag känner mig mer skrockfull än någonsin)

Jag önskar att jag hade skrivit redan under tiden då jag köade till hemutredningen, gick kursen och gjorde hemutredningen också. Även om man tycker att man kommer ihåg hur man kände så märker jag att jag har glömt vissa faser i den här väntan och det känns givande att kunna gå tillbaka och reflektera över det genom att läsa hur jag tänkte då. Bland annat minns jag att jag verkligen nojade över nästan allt innan jag gjorde min hemutredning, men nu kan jag inte komma ihåg logiken i det jag tänkte då. (jag kommer ihåg att jag ett tag till och med kunde hitta nackdelar med att jag har så stor barnerfarenhet - hur tänkte jag då tro ;-) Hmm)

Jag har ju inte heller skrivit så mycket nu på slutet av den här väntan - nu när det har kännts som jobbigast men då finns ju de här blogginläggen som komplement. :-)

kommentarer

Jag tror att jag har ändrat inställningarna för kommentarer så att det ska bli lättare för dem som vill lämna ett avtryck.
Ni är så välkomna att prova... ;-)

livet i framtiden

Hur kommer livet att gestalta sig - och när kommer förändringen att ske? Det är svårt att få nytt stoff till drömmarna och tankarna för det går ju inte att veta. Jag vet inte när jag kommer att få hämta lillan och jag vet inte hur det kommer att bli. Det är klart att jag kan föreställa mig ganska mycket hur det kommer att bli - men ändå inte.

Jag kan inte veta hur jag kommer att känna och reagera även om jag kan föreställa mig, men jag kan inte veta hur lillan kommer att känna och reagera och det är en del i det stora i att bli förälder tycker jag. Att det är en alldeles egen liten människa med egna tankar, känslor, humör och egen vilja som man får ansvar för.

Och samtidigt så kommer vi att skapa varandra - hon kommer att påverka mig och jag kommer att påverka henne. Hur kommer vi att "dansa tillsammans" genom livet? Mina steg kommer att påverka hur hennes dans blir och hennes steg kommer att påverka hur min mammadans blir.
Det är stort!

You-Tube igen

Nu har jag återigen tittat på filmer från min lillas barnhem. Visserligen är filmerna några år men jag känner igen både personal och inredning från fotona jag har fått.

Det är så hjärtskärande många barn på filmerna. :-( Bebis efter bebis ligger där i sängarna eller på golvet. Barnen som går omkring ser glada och omhändertagna ut och de söker sig till personalen för att få kramar och pussar - men igen - de är så många!
Tänk vad mycket tid en liten bebis får i famnen hos mamma eller pappa när den växer upp i sin familj. Och tänk vilken omställning det kommer att bli för min lillskrutta när jag kommer att ta henne ifrån den miljön. Det är ett otroligt stort ansvar jag tar på mig - det är så man hissnar.

ältar på

Jag är lite tveksam till att skriva eftersom jag i alla fall så här framåt natten lätt fastnar i de jobbiga känslorna och det blir ju lite tjatigt men skit samma - jag skriver ju för mig själv först och främst, så ni som läser får stå ut. Men igen - jag är så medveten om hur lyckligt lottad jag är och självklart är det värt all väntan- inte tu tal om saken! Min högsta dröm är på väg att bli sann - den känslan finns med som en grund - en botten -hela tiden men jag vill inte vänta längre!

Varje dag är en dag som vi är i från varandra i onödan, som jag skrivit förut, mig går det ju ingen nöd på och jag hoppas och tror att hon har det bra hon också, men hon bor på ett barnhem, inte hos en förälder. Det är så onödigt! :-(

Och även om det inte går någon nöd på mig så har jag så svårt att slappna av. Något jag brukar vara expert på. ;-) Jag är inte alls den rastlösa typen i vanliga fall utan brukar tycka om att ta dagen som den kommer, särskilt så här på sommaren, men nu...

Jag känner att jag måste fylla dagen med aktiviteter hela tiden, och känner mig ändå inte nöjd. Jag umgås med nära och kära, är ute varje helg med en av mina bästa vänner, umgås med barndomskamrater på vardagarna, träffar mina syskonbarn och gudbarn vilket jag verkligen uppskattar, har vänt på dygnet, läser en massa böcker nätterna igenom, sover gott och länge men som sagt -rastlösheten släpper inte! Jag gör allt för att tiden ska gå istället för som i vanliga fall när jag har semester - försöka få dagarna att räcka så länge som möjligt. Samtidigt blir jag stressad av att tiden går - för det innebär ju att lillan och jag i praktiken varit ifrån varann längre än jag vill + att det börjar bli hopplöst att hinna hämta henne under semestern. Det känns som om jag bara slösar bort tid men jag vet samtidigt inte vad jag ska göra med den istället. Jag försöker ju som sagt fylla den med så roliga aktiviteter som möjligt - vad annat kan jag göra...

Jag har så mycket att vara tacksam för även i livet utan lillan - det får jag inte heller glömma bort. Tänk om jag inte hade haft alla dessa underbara människor runt omkring mig - hur hade det inte varit då.

Ring, ring bara du slog en signal...

Jobbigt igen

Som jag misstänkte så fick jag ingen information när jag ringde idag - och efter att ha ställt några andra frågor via mail så fick jag svaret att mina papper var i Hanoi. Fattade inte om det var en ny uppgift eller inte, om det är det så är de på samma ställe som för 4 veckor sen...

Som jag också misstänkte igår så tog det nästan knäcken på mig. Jag fattar inte att det kan vara så himla tungt det här. Jag blir irriterad på mig själv att jag inte kan ta tillvara på tiden och njuta. Glädja mig åt det som komma skall och njuta av det som jag har just nu. Jag är så lyckligt lottad - det vet jag, men det är tufft, tufft, tufft!

i morgon ska jag ringa igen

När jag ringde BFA i torsdags så sa de att jag skulle ringa i mitten av den här veckan om jag inte hade hört något. I morgon är det onsdag och jag ska alltså ringa igen...
Jag är lite pessimistisk igen. Jag inser att de skulle ha ringt mig om resebesked var på gång och jag är rädd för att de inte vet något mer om var mina papper är heller. Att jag är så negativ handlar mest om att jag är rädd för att jag kommer att känna mig helt knäckt om jag inte får höra något alls. Jag försöker njuta av dessa lediga dagar men det är svårt. Inbillar mig att det skulle vara lättare om jag visste när de skulle vara slut. Jag skulle kanske vara lika otålig i alla fall men det känns som om det skulle vara mycket lättare.

Håll tummarna för ett positivt besked i morgon!!!

Helgen är snart över :-)

Det är så skönt att helgen snart är över och en ny vecka med 5 hela dagar då telefonen kan ringa ligger framför mig. Det är inte det att jag inte har kul - jag har haft en härlig helg då jag förutom att ha umgåtts med mina älskade systerdöttrar även har träffat gamla goda vänner och varit ute och festat med min bästa kompis, men ingenting kan gå upp mot möjligheten att få information - eller ändå hellre resebesked. Jag blir lite rädd att jag ska bli besviken - för det känns som om jag räknar med att åtminstone få veta någonting senast onsdag eftersom de sa åt mig att ringa till organisationen då om jag inte hört något. Det finns ju inga som helst garantier att jag kommer att få veta något då heller - det måste jag försöka ställa in mig på! Men jag vill så gärna få veta någonting nu! Hoppas, hoppas, hoppas!

Idag har jag pratat med organisationen igen - utan att få några nya besked. Men de sa att jag skulle ringa i mitten av nästa vecka om jag inte hört något innan dess. Det gav mig ju ändå visst hopp om att möjligheten ändå finns att jag kommer att höra något innan dess. För det är klart att det är så - de kan ju ringa vilken dag som helst. Kontaktpersonen i Vietnam hade inte fått svar från myndigheterna om var handlingarna befann sig - och det är ju så scenariet kan vara i de fall då man får åka fort. Det går inte att följa papprena men de fördas genom systemet och helt plötsligt ska man vara där...

Idag har jag bestämt mig för att söka om visum trots att jag inte fått den uppmaningen av organisationen ännu. Man kan ansöka om ett visum som gäller i 3 månader och skulle jag inte vara hemma innan mitten av oktober - ja då får ag väl ansöka om ett nytt då. SÅ lång tid får det ju bara inte ta. Det känns som om det vore skönt att ha visumet klart och slippa tänka på det när det väl är dags.

Idag har jag också suttit med min 6-åriga systerdotter och tittat på youtube-filmer från min flickas barnhem. Det är spännande och intressant att höra hennes reflektioner kring barnen, deras öden, miljön osv.

Systerdottern är övertygad om att hon ska adoptera när hon blir stor hon med - det har hon sagt redan innan hon fick veta att jag skulle göra det. Hennes lillasyster som är 3 - hon har enligt egen utsaga redan en bebis i magen - med samma namn som sin blivande kusin - jag vet inte riktigt om hon menar att hon ska föda fram mitt barn åt mig eller om hon ska få ett eget barn med samma namn. :-)

Söta som socker är de båda två i alla fall och idag pysslade de med välkomstskyltar till mig och lillan - men det var hemligt så det vet jag inte om ;-)

6-månadersdagen är passerad

Igår hade det gått månader sedan jag fick mitt barnbesked. I 6 månader har jag vetat om att hon finns den lilla tjejen som ska bli min dotter. Ett halvt år! Det återstår 4 vardagar den här veckan - 4 dagar då telefonen faktiskt kan ringa...

funderingar

Jag hade tänkt ringa organisationen idag dels för att höra hur det fungerar så här i semestertider men dels också för att höra om de vet något mer. jag vet att min kontaktperson är på semester men förstås så ringer man ut rb ändå - men hur är det med annan info - som om mina papper har åkt från Hanoi till exempel - får jag reda på det?
Jag ringde inte idag för jag vill ha kvar hoppet om att jag ska få höra något -och så länge jag inte har ringt så finns ju det kvar.

Är inne i en riktigt överkänslig period just nu - idag har jag gråtit så fort lillan kommit på tal + att jag känner en sådan tydlig känsla att en sådan här stor lycka också för med sig risken till stor olycka om ni förstår vad jag menar. Jag kan inte riktigt formulera det som känns så klart i huvudet, men alltså - när något blir så betydelsefullt för en så riskerar man ju mycket också. Det är det som är livet på något sätt, men ändå lite skrämmande. Konstigt det låter när jag skriver det, men men...
Jag har också gått in i en fas där jag lyssnar på alla små och stora bekymmer som andras barn råkar ut för och ryser! Hur ska jag kunna skydda mitt lilla barn - eller snarare - hur ska jag göra för att alltid finnas där för henne oavsett vad hon måste ta sig igenom. För så här i teorin innan jag ens har träffat henne så vet jag ju att hon måste "få snubbla på sina egna stenar" i trygg förvissning om att hon alltid har någon som kan trösta henne när hon behöver. Men i hjärtat så känner jag att jag nog aldrig ska släppa ner henne från bärselen ;-)

Börjar hoppas igen...

Nu börjar hoppet stiga igen - den där känslan i magen att "tänk om de ringer imorgon" Ett tag hade jag nästan tappat det - det kändes inte som att det var på gång och jag vet inte vilken känsla som är bäst. Det är jobbigt att hoppa högt varje gång telefonen ringer men skönt att känna sig hoppfull! :-)
Det har ju ingen betydelse hur det känns - de ringer när de ringer, jag kan inte påverka det över huvud taget. Inatt drömde jag att ja fick besked om att jag inte skulle få resa förrän i november och det var så sjukt jobbigt i drömmen. Jag vaknade faktiskt med den där känslan man har efter en mardröm - en olustig känsla som byts ut mot lättnad när man inser att det bara var en dröm.
Jag hoppas alltså inte att jag drömmer sanndrömmar.

Ring imorgon nu - ring!!!

Tänk om jag vetat...

Sommaren för 4 år sedan funderade jag väldigt intensivt på att försöka få barn. Jag tog beslutet att jag var redo och ville bli mamma trots att jag var ensamstående - jag kom fram till att jag trodde mig kunna ge ett barn ett gott liv i min familj. Det stora beslutet var just det - att "skaffa barn" ensam. Sättet var inte ett lika stort beslut - insemination fanns med i mina tankar. Sedan kom jag av många skäl fram till att det var genom adoption jag skulle försöka få barn. Men tänk om jag vetat då att det skulle ta 4 år innan jag skulle få mitt barn i famnen... (jag ställde mig inte i kö förrän i december - så det kommer inte att ta 4 år från det hoppas jag i alla fall ;-))

Om jag vetat om det i förväg - hade jag då haft tålamodet att vänta eller hade jag gjort andra försök under tiden? Den risken finns - jag skriver risk för då hade ju inte lilla älveflickan blivit mitt barn om det hade lyckats.
Ärligt talat så är jag glad att jag inte visste hur lång tid det skulle ta. När jag ställde mig i kö så var det helt andra förutsättningar. Många många singlar köade till Kina - där tog det lång tid att få barn redan då - men de andra köerna var inte alls så långa. Mina kurskamrater som jag gick föäldrautbildningen med våren 2006 sa någon gång att det kommer att dröja 3 år innan vi väl får våra barn. Ja, för er kanske tänkte jag, jag köade till andra länder och var inte alls inställd på sådana väntetider. Sedan stängde Kina för singlar och allt förändrades. De som stått flera år i Kina-köerna seglade förbi mig i de andra köerna och tiden gick. Det var bara ren tur att jag som andra-organisation valt BFA som inte har Kina som land - annars hade jag inte varit i närheten att få barn än.

Nu när Vietnam också stänger så är ju situationen ännu tuffare för alla singeladoptanter. Själv befinner jag mig i en lyxsituation -jag står kvar i kön till AC där jag blev medlem först och om jag någon gång i framtiden skulle vilja försöka få ett barn till - ja då kommer jag att ha bra kötid där. Jag tror dock inte att det kommer att bli aktuellt men jag tänker fortsätta att betala in sökandeavgiften för säkerhets skull.

Imorgon jobbar jag sista dagen på förhoppningsvis ett drygt år (jag vill verkligen inte behöva komma tillbaka i höst pga att jag inte fått hämta lillan än och jag tänker inte tro det heller)
Det känns så overkligt att vara på väg in i en ny fas i livet nu - men det är jag. Och jag är såå lycklig! :-)

Vilka läser?

Jag är nyfiken på vilka ni som läser är (igen) och skulle också bli jätteglad för lite allmänna kommentarer. Det är alltid roligt att höra vad andra tänker kring det jag tänker...
Så - kommentarer emottages tacksamt :-)
Annars så är det ganska mycket stiltje här. Fick svar på mitt mail till organisationen igår. Hon trodde att mina handlingar kommit till nästa steg förra veckan men uppgifterna var osäkra. Hon skulle återkomma... Kontaktpersonen går på semester nästa vecka och om hon menar att hon ska återkomma så borde jag alltså få veta något mer redan den här veckan. Hoppas, hoppas!

Idag var jag på helkroppsmassage - underbart skönt! En av de saker som kommer få vänta när lillan väl kommit hem sen. KOM HEM NU!