Lycklig, lycklig, lycklig!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva - men det är inte anledningen till att jag inte skriver så mycket - det är jättesvårt att komma in på den här sidan för mig.

Imorgon har jag i alla fall haft lillan hos mig på heltid i en vecka. Jag tror att jag i genomsnitt har haft henne i famnen eller i alla fall hud mot hud 20 timmar om dygnet fram tills igår. Hon vill gärna sitta i famnen, ligga på min mage, bada inte minst, vara nära nära.... De timmar jag inte haft henne i famnen är hennes långa middagssömn - då söver jag henne i min famn och lägger henne i spjälsängen och sedan ca 2 timmar efter att hon somnat på kvällen tills jag går och lägger mig. På kvällen söver jag henne i min säng - vill sova tillsammans med henne och inte minst att hon ska vakna alldeles intill mig. Lillan har verkat vara helt nöjd med arrangemanget - har jag någon gång provat att sätta ner henne på golvet så vill hon upp igen. Tills igår - då hon velat leka mer, velat gåträna och krypa omkring. Jag fortsätter att följa hennes signaler - vill hon bli buren så bär jag, vill hon leka - ja då leker vi. Så det senaste dygnet kanske jag bara har haft henne hud mot hud i dryga 19 timmar ;-)

Lillan verkar ha tagit denna stora stora förändring i livet bra än så länge. Hon äter och sover och skrattar och ler - men absolut inte bara, och det är jag glad för. Hon protesterar vid blöjbyten och när hon blir uttråkad, hon tar inte nappflaskan dagtid alls utan vill dricka på alla möjliga andra sätt - och som sagt - det känns bra! Hon verkar tillräckligt trygg för att våga protestera och hon vågar säga nej till mat (läs mjölkersättning) - hon litar på att hon ska få vad hon behöver ändå.

Jag vet så klart att vi bara är i början av vår resa tillsammans och att allt kan ändras många gånger om men som jag skrivit förut - vår resa börjar bra och det gläds jag över!

Mitt lilla barn - idag har jag flera gånger hört repliken som andra nyblivna föräldrar vittnar om att man får höra - "she is a very lucky girl" och jag svarar varje gång - "I´m the lucky one"
- åh Gud vad jag menar det!

Ceremonin är avklarad och alla papper är som de ska - jag är nu hennes mamma och hon är min dotter. Hon som sover här intill - det är tredje natten som hon sover hos mig och allt går än så länge alldeles utmärkt. Hon är glad större delen av tiden, visar vad hon vill - att bli buren - och protesterar mot sådant hon inte vill- ligga still och byta blöja till exempel ;-) - och det känns så väldigt väldigt bra!!!

Lilla lilla barnet mitt!

Bilden är från den allra första stunden då jag fick röra vid mitt efterlängtade barn!

Mitt barn är mitt!

Lycka, harmoni och lugn

är vad jag känner och jag är lite förvånad. Inte över att jag är lycklig - det hade jag "räknat med", men att jag känner mig så här lugn! Jag tror i och för sig att det blir annorlunda när vi lämnar barnhemmet, när ansvaret helt är mitt och när lillan med all säkerhet kommer att bli ledsen och orolig.
Men jag är så tacksam över att ha fått såpass mycket tid med henne innan hon ska lämna barnhemmet. Jag känner att det kommer att underlätta för oss båda - jag har sett henne i hennes vanliga miljö och hon har tillbringat en massa tid i min famn och känner åtminstone igen mig, min röst och min lukt litegrann nu.

Hon vill inte busa med mig utan gosar in sig. Det märks att hon brukar vara annorlunda men jag tolkar det som att hon tar det hon behöver - hon känner att det finns en famn att vara i och det tar hon tillvara på. Jag väljer att ta det lugnt med henne -försöker följa hennes signaler och bara ha henne hos mig. Jag sätter mig så att hon kan krypa iväg när hon vill och visst gör hon det då och då, men kommer sedan snabbt tillbaka.
Busa hinner vi senare - jag tror att vi båda får vad vi behöver för att få en så god start som möjligt med varandra just nu!

Ännu en dag har gått

har jag verkligen bara träffat lillan två dagar? Det känns som mer!
Även denna dag har gått strålande. Det känns att hon känner att det finns en famn bara för henne och det tar hon vara på - hon vill gärna bara sitta i famnen och luta huvudet mot mig - tackar oftast nej till barnsköterskornas inviter att ta henne för att busa eller gosa. Hon somnade i min famn i slutet av förmiddagspasset och sov tills vi kom tillbaka på eftermiddagen - kändes skönt att få vara på plats när hon vaknade igen.

Idag visade hon även sitt humör när hon inte fick äta upp sin mammas anteckningsblock ;-)
Sköterskorna sa också när de beskrev henne att "om hon vill ha något måste hon få det - i alla andra situationer är hon lättsam"
De sa också att hon skilde på bekanta och främlingar och att man måste bli vän med henne innan hon accepterade en och att var lättsam och aktiv och snabb och ville vara väldigt nära när hon vil vara nära och ifred när hon vill det.
Känns skönt att hon har humör och visar egen vilja.
(på eftermiddagen var första gången vi hade någon med som kunde kommunicera på Vietnamesiska och tolka till oss - övriga besök har vi kommunicerat med gester och kroppsspråk)

Jag vet ännu inte när ceremonin blir - här gäller det att ta dagen som den kommer - kanske blir det imorgon - kanske någon annan dag. Jag har i alla fall förberett det tal jag ska hålla under ceremonin - hur nu det ska gå till utan att börja gråta - men vem vet - jag har förvånat mig själv förut.
Imorgon 8.30 åker vi till barnhemmet igen - längtar!

Varldens lyckligaste!

Nu ar jag tillbaka efter att ha traffat lillan!
Kunde inte haft ett battre forsta mote.
Hon sov nar jag kom och jag fick tid att se pa henne, kanna pa henne och ta in alla kanslor som rusade. Sedan vaknade hon och jag fick henne i famnen. Somnig som hon var gosade hon in sig i min famn och satt lugnt dar.
Jag hade henne i famnen storre delen av tiden - personalen ville garna att hon sulle visa vad hon kunde men hon ville tillbaka och sitta och titta pa mitt halsband och leka med sakerna jag hade med - inte mig emot! :-)
Jag fick mata henne - en upplevelse jag ska beratta mer om nagon annan gang och sedan somnade hon i min famn.
Vi far aka till barnhemmet om nagra timmar igen och jag bara langtar.
I all kanslostorm sa kanns det bara sjalvklart ratt - jag vill ha kvar henne i famnen - hon hor hemma dar!
snyft

sista dagen ensam hemma

Jag inser nog inte på riktigt att jag ska åka redan imorgon (nej jag tittar inte på klockan och ser att det är "idag" ;-))
Jag har vimsat runt idag med, men även tagit det väldigt lugnt - för lugnt inser jag nu när klockan snart är halv två och jag har ganska mycket kvar att göra. Men, men, det är jag i ett nötskal, jag undrar hur det kommer att bli sen när det kanske inte funkar att leva så här i sista minuten. Kommer jag att anpassa mig och börja vara ute i godare tid eller kommer jag att leva med andan i halsen? Ja, den risken finns.

Men det är futtigheter egentligen - det är inte det jag tänker på. Snart ska jag få träffa mitt barn - snart har jag barn. Snart är jag mamma på riktigt - i praktiken - inte bara på pappret och i hjärtat.
En del jämför att få hämta sitt barn med förlossningen och att väntan på resebeskedet då skulle ha varit min graviditet. Jag tycker inte att jämförelsen håller. Om man nu ska jämföra med bio-sättet att få barn på så var min förlossning när jag fick barnbesked men jag fick inte med mig barnet hem från sjukhuset utan har fått vänta tills nu. För så känns det verkligen - hennes liv börjar inte nu, och min kärlek till henne börjar inte heller nu utan hon har varit min i hjärtat sedan första gången jag fick höra talas om henne. Självklart förstår jag att denna kärlek inte kan jämföras med den kärlek jag kommer att känna när jag får henne i famnen och får lära känna henne och älska henne för den hon är -men kärlek är det! Hela mitt hjärta är inställt på att älska och värna denna lilla människa - och snart ska jag få göra det!

Hmm - det är natt, jag är trött och imorgon ska jag resa - det märks på inlägget ;-)

Men det är inte mera sant för det!

Annars så fattar jag inte överhuvudtaget att det verkligen är dags nu, men jag har gått och tänkt vad jag än har gjort idag - nästa gång jag gör det här så har jag lillan med mig!
Lycklig, lycklig, lycklig!

Godnatt

Nu ska jag gå och lägga mig - trött och lycklig och utan att ha gjort mycket nytta alls idag.
Imorgon däremot finns ingen återvändo - då ska allt göras som måste göras.


Är så lycklig om någon missat det!

Vilken dag!

Ja, då har jag alltså fått mitt efterlängtade resebesked.
Jag var på jobbet i morse och framåt 10-tiden ringde telefonen och jag såg att det var från BFA. Nu ringer dom ropade jag och rusade in i ett annat rum. Trodde men vågade inte tro att det var resebeskedet. Maria småpratade lite med mig först och det fick mig att tro att det inte var så - men så sa hon att mina papper var i Da Nang, att kontaktpersonen också var där och det enda som återstod var att få ceremonidatumet. Hon sa att jag kunde boka biljett till början av nästa vecka, men att hon lika gärna kunde ringa senare på eftermiddagen och säga att jag skulle åka den här veckan. Hon sa också att det kunde bli så att det dröjde en vecka eller 2 eller 3 men det hördes att hon inte trodde det. Hon sa åt mig att åka hem och packa väskan. Blev så jublande glad och hade gråten i halsen. När vi la på var jag yr av känslor och började precis gråta när jag hörde någon annan som grät - ett litet barn som hade svårt att lämna sina föräldrar och som inte kände de fröknar som skulle ta emot henne. Så jag skyndade mig för att ta hand om henne istället. Väldigt konstig känsla!
Sedan var jag totalt förvirrad. Försökte jobba samtidigt som jag ringde och smsade när jag fick tillfälle. Jag behövdes till klockan 1 sedan skulle jag kunna kompa ut. Det sista jag skulle göra var att söva några barn -sedan skulle jag gå hem. ca 10 i 1 ringde Maria igen, frågade vad jag gjorde och när jag berättade det så sa hon att jag skulle sluta med det och gå hem och packa. Jag fick då veta att jag skulle ta mig ner så fort som möjligt - gärna flyga på torsdag. Totalt lyckokaos igen!
Ett av barnen hade inte hunnit somna - samma lilla flicka som jag tagit emot på morgonen och fast jag verkligen försökte gå ner i varv för att sprida lugn till henne så gick det nog inte så bra - hon somnade inte. ;-) Samma lilla barn hamnade i mitt känslovirrvarr 2 gånger samma dag - samma barn som jag tänker på när jag läser beskrivningen av min dotter - pigg, aktiv, nyfiken, snabb och överallt ;-)

Tänk vilken tur att jag sökte visum från och med imorgon - jag hämtade ut dem idag.
Nej, nu har jag inte ro att skriva mer - jag återkommer...
Lycklig, lycklig, lycklig

JAAAAA!

Har fått resebesked - åker på torsdag - i övermorgon!
Skriver mer ikväll, är för stressad nu, men galet galet galet lycklig!

oro

Det borde vara nära nu, även om det inte kommer att gå så fort som jag vill så borde det ju inte vara jättelänge kvar - om man nu inte hittar några fel på mina papper vill säga.
Jag vet ju till exempel att det står fel år på det papper som notarius publicus sammanställt efter att jag översatt min senaste hemutredning. Jag upptäckte det direkt och meddelade BFA som kollade upp det och sa att de hade fått klartecken om att det var okej. Men nu börjar jag noja - tänk om kvinnan i Hanoi undrar över det och att det skulle fördröja det hela. NP har skrivit att mitt ärende gick upp i nämnden i oktober -09 - det är ju lätt att upptäcka att det inte stämmer.
Lite irriterande faktiskt att betala en massa pengar för stämplar och intyg som sedan inte är rätt. (Det är BFA som har skickat handlingarna till NP - hade det varit jag som ordnat det så hade jag rättat till det direkt.)

Men det är den lilla oron. Jag tror att känslan av att det är nära nu har fått igång min oro för att något ska gå riktigt snett. Rädslan att något ska hända henne, någon naturkatastrof, någon sjukdom, något annat, känns starkare nu när resan börjar kännas inom räckhåll. Jag som verkligen aldrig aldrig har varit skrockfull vill inte utmana ödet. Jag vet att mina tankar eller ord eller text inte påverkar vad som ska hända - jag vet det och jag tror inte det överhuvudtaget, men sen kommer tanken - varför chansa - så därför - PEPPAR, PEPPAR.
;-)

Imorgon finns det kanske en möjlighet att jag får nya kort på lillan. Det var ju 2,5 månad sedan sist - jag undrar så hur hon ser ut nu!

Inga nyheter idag

och utan att ha några belägg för det så känns det som om att när det inte kom idag så kommer det inte den här veckan. Så behöver det ju verkligen inte vara, men det känns så.
Lite grundar jag väl känslan på att jag nu vet att den vietnamesiska kontaktpersonen är i Da Nang nu tillsammans med familjen som är nere och hämtar sitt barn.
Jag har just sett på bilder när de träffar sin dotter för första gången och jag grät floder.
Herregud vilket ögonblick!

Nu är de där

familjen som spurtade om mig och som nu är i Vietnam för att hämta sitt barn.
I morgon träffar de sitt barn för första gången - det är så stort!!
De kommer ju med största sannolikhet att träffa min lilla också och det känns jättespeciellt.

Jag hoppas så mycket på att jag ska få goda nyheter i veckan så att jag nästan blir rädd.
Håll tummarna ni som läser!

ringde idag

och fick väl egentligen inte veta så mycket konkret nytt, men fick ändå en positiv känsla efter samtalet.
Mina handlingar har inte fått den där sista stämpeln att allt är okej än, och innan de fått det så går det ju inte att säga något om när jag får resa - det kan ju hända att man hittar ett intyg med felaktig namnteckning eller något liknande.
Men - tydligen hade de sagt på myndigheten att mina och en familjs till papper skulle få högsta prioritering nu, och det är inte alls omöjligt att det kommer att gå jättefort när det väl är dags.
Så - jag uppmanades att alltid ha mobilen med mig (hallå - det har jag haft i många månader nu ;-)) och att meddela min chef att jag när som helst kan försvinna från ena dagen till den andra.
Hoppas, hoppas, hoppas att hon har rätt - jag vill åka nu!

Men - nu ska jag inte glömma att jag ännu inte fått den där avgörande stämpeln - inte ta ut något i förskott!

Hoppas så!

Andra får goda nyheter -och det går extremt fort för dem också.
Jag själv har inte hört något sedan i måndags men jag känner att hoppet väcks att det ska vara nära nu, och jag vill inte hoppas för mycket. Det är så tungt att landa igen om det spricker.
Jag ska nog ändå våga ringa till BFA imorgon. Jag föredrar egentligen att få mail i det här läget för det tjocknar så lätt i halsen om man säger så...
Men - jag skulle så gärna vilja få en liten uppdatering innan helgen. Det är kanske bara dumt för vore det något större som hänt så hade jag ju fått veta det, men jag vill ändå...
Äsch, vi får se om jag ringer eller inte.
Idag har jag i alla fall skickat iväg min och min systers visumansökan. Egentligen vet jag inte hur vi har tänkt kring detta med visum. Man får alltså vara 15 dagar i Vietnam (tror jag att det var) utan visum. Min syster åker med mig ner men vi har kommit fram till att hon ska åka hem efter en dryg vecka och då ska mina föräldrar komma istället. Syrran har svårt att vara borta för länge från barn och jobb och mina föräldrar kommer lite efter så att inte de ska försvinna samtidigt som mamma för mina systerdöttrar. Men - det innebär ju egentligen att vi kan vara ganska säkra på att min syster inte kommer att vara borta mer än 15 dagar medan mina föräldrar kanske kommer att vara det om det drar ut på tiden på något sätt.
Hmm, kanske de borde söka visum de med - jag har ingen lust att åka nästan ett dygn sjäv hem med lillan om man säger så.

Se där - vilken tur att jag bloggar, det fick mig att tänka till lite ;-)

För 7 månader sedan

För sju månader sedan idag var jag så rusigt galet lycklig att jag bara skrattade och grät om vartannat. På förmiddagen hade telefonen ringt - och jag fick reda på att det fanns en liten flicka som jag ska få bli mamma till.

Den här tiden hade jag nog just kommit hem från min shoppingtur. Jag hade med mig korten på henne hela tiden - kunde inte se mig mätt på henne och var tvungen att ha korten att titta på för att försäkra mig själv om att det verkligen hade hänt.

Telefonen ringde, sms:en ramlade in, blomsterbudet ringde på dörren, jag skålade i bubbel och åt god mat tillsammans med en nära vän som gladdes med mig. Jag fick en dunkande huvudvärk och hade all möda i världen att varken börja gråta eller skratta för mig själv när jag var ute på stan. :-)

Dagarna efter var också konstiga - när jag träffade på ytliga bekanta i situationer där det inte var läge att berätta om Henne så kändes det som om jag ljög. Allt jag sa skorrade falskt i mina öron eftersom jag bara kunde tänka på det som väntade.

I sju långa månader har jag vetat om henne och längtar efter att få träffa henne på riktigt. Hoppas, hoppas att den dagen snart är här!

Jag undrar verkligen hur jag kommer att reagera när jag får resebeskedet - det känns inte riktigt som om man "ska" brista ut i tårar vid det samtalet - men ärligt talat - det tror jag säkerligen att jag kommer att göra. :-)

Fällde några tårar på jobbet idag ändå

men det hände på rasten och där gråter jag ohämmat ;-) Nej då, men där är jag mitt privata jag och det gör mig ingenting.
Det som fick mig att bli tårögd idag var min nya kollega - som jag dock känt i många år.
Hon sa: berätta för mig om din flicka. Och jag kände helt plötsligt - jag har ju inget att berätta. Jag känner henne inte, jag vet så lite om henne...
Och så är det ju - fast jag känner att jag skulle kunna gå igenom eld för henne så känner jag ju henne inte. Jag har sett henne på en massa kort och mitt hjärta har ställt in sig på att få älska henne för resten av livet men jag känner henne inte! Jag har bara fått henne beskriven i några få ord - en mycket fin liten flicka, snabb och aktiv och den korta, runda typen.

Samtidigt så är det ju så stort att få lära känna henne. Jag kommer att kunna berätta massor om henne längre fram när jag har träffat henne, lärt känna henne, fått reda på vad hon är för en liten person och när jag har delat en massa upplevelser med henne.

Hur är det möjligt att det kan kännas så rätt och så stort och så viktigt i det här läget? Kanske går det inte att förstå, kanske behöver jag inte förstå det heller utan bara vila i den fantastiska känslan att det verkligen känns så.

Rätt
Stort
Viktigt

Mycket bättre dag än förväntat

Jag bävade som sagt lite inför att komma tillbaka till jobbet idag men det gick ganska bra ändå. Hann berätta vad jag vet om förseningar och anledningar till dem, och sedan fick jag ett uppdateringsmail från organisationen.
Hon som var sjuk i Vietnam har tillfrisknat, mina papper "är näst på tur", man verkar få sköta postgången själv och slippa skicka den med1-3veckorsposten. Mailet slutade "håll ut så hoppas jag att vi hörs snart igen"
Jag blev som himla glad! Jag vet inte hur länge det kommer att dröja ändå, men nu finns ju hoppet att det kan gå fort. Fick tårar i ögonen av lycka - jag bara undrar hur jag kommer att reagera när jag väl ska få resa. :-)

Sedan är det en njutning att komma hem till lägenheten också. Det är ju ganska färdigt för den lilla här hemma och det har det ju varit ett tag, men eftersom jag varit borta i 5 veckor så har jag liksom glömt bort det och blir så glad när jag ser spjälsängen, skötbordet, matstolen och vagnen. :-) Det ska bo ett litet barn här snart (peppar, peppar)

Till jobbet imorgon

I morgon ska jag alltså börja jobba igen. Har inte riktigt känt efter hur det känns men jag vet att jag kommer att möta en massa kommentarer och frågor och beklaganden över att jag inte fått hämta lillflickan ännu. Och det gör mig egentligen ingenting - problemet är bara att jag titt som tätt har svårt att hålla tillbaka tårarna när jag får frågan om det är jobbigt eller liknande. Jag är ju en van gråtare - är lättrörd även i vanliga fall och det gör mig oftast ingenting, men det är ju inte läge att börja snyfta på jobbet precis. Hoppas att jag kan gå in i min vanliga yrkesroll där känslorna inte ligger utanpå...

När jag ringde till jobbet för att berätta att jag skulle dyka upp igen svarade kollegan "hej mamman" i telefonen. Hon trodde att jag ringde för att berätta att jag var hemma med min flicka - det hade ju jag också trott.

Sen surar jag lite över att det är så svårt att planera privatlivet också. Innan sommaren såg jag att mina och mina studiekamraters gamla favoritgrupp skulle komma hit i slutet av augusti. Tänkte då att det funkar ju inte för mig. När det nu visar sig att jag inte alls är i Vietnam (även om det finns ett liitet hopp att jag är på väg då) eller hemma med mitt barn då så är det slut på biljetterna... Stackars mig. ;-)
De kommer tillbaka i november igen men då måste jag ju vara hemma med lillan - jag tänker då inte köpa biljetter till den konserten i alla fall.

I övrigt så har jag haft en bra helg. Fint väder och rolig fest med både nära och lite avlägsna vänner. Det är otroligt vad många det är som är engagerade i min resa utan att jag ens vet om det. Det värmer! :-)

Imorgon är det måndag - 5 härliga arbetsdagar väntar för förhoppningsvis friska vietnamesiska tjänstemän då de kan granska, stämpla och skicka handlingar vidare.
Hoppas, hoppas, hoppas hon är frisk igen.
Och hoppas att min lilla flicka har det bra!

Det gör ont att få barn

Fick mail från min kontaktperson här i Sverige idag - sköönt att hon är tillbaka från semestern. Det hackar i processen i Vietnam - sjukdom hos någon som gör att allt har stoppats upp och nya personer på avgörande poster vilket skapar oro.
Det är otroligt vad känslorna ligger utanpå just nu - jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste det.
Men - som jag skrivit förut - det är ju på grund av att det är något så stort, något så underbart, något så viktigt som väntar som gör att det är så smärtsamt och jobbigt att vänta.
Jag önskar att det gick lättare men det är ju utan tvekan värt alla tårar. Jag skulle aldrig välja ett mindre känslomässigt stormande liv!
Och utan tvekan så var det alltså rätt beslut att bryta semestern. Hoppet är ju definitivt över att jag skulle ha kunnat dra ut på ledigheten tills det var dags att åka. Imorgon ska jag ringa mina kollegor och berätta att jag kommer på måndag. Ja, ja smällar man får ta...

Har bestämt mig

angående semestern. Jag bryter den en vecka i förväg och börjar jobba på måndag. Jag har ju haft 5 veckor då och det finns absolut ingen anledning för mig att vara ledig längre den här sommaren - förutom att jag vill då. Jag vill egentligen absolut inte komma tillbaka till jobbet utan att veta ett dugg mer än när jag gick på ledighet. Jag vill inte svara på alla frågor som inte har något svar, jag har ingen lust att engagera mig i något som ska ske under hösten på jobbet, jag vill inte vara här medan lillan är där - långt borta!
Men - det är det enda rätta ändå. Annars kommer det att kännas likadant om en vecka - och då har jag inga lediga dagar kvar att använda till resan.
Och - det ska bli kul att träffa alla vänner i min hemstad igen, det ska bli kul att återigen fixa i lägenheten inför lillans ankomst, det ska bli kul att träffa många av de människor som jag träffar genom jobbet.

Små barn

Idag har jag ännu en gång träffat en kompis som har barn i ungefär samma ålder som min flicka. Det känns så speciellt - både att tänka att våra barn antagligen kommer att leka tillsammans i framtiden och att ha närkontakt med ett barn i den åldern och veta att snart, snart (peppar, peppar) så kommer jag att hålla mitt barn i famnen.

Jag skriver mitt i natten - vilket innebär att det är morgon i Vietnam. Min lilla tös kanske leker just nu eller äter eller busar eller vad hon nu kan göra. (nej, inte gråter hon inte, inte är hon ledsen eller ensam eller rädd - nej då, absolut inte)
Och en tjänsteman på ett kontor någonstans skulle kunna hålla i mina papper och se till att drömmen blir till verklighet... Just nu - det är ju möjligt!

augusti

Jaha, då var det augusti. Jag har sedan den där underbara dagen i januari upprepat 100-tals gånger att "jag kommer att få hämta henne i maj, juni eller juli". Jag vet att det inte finns några garantier och det har jag också sagt men mantrat har suttit där - maj, juni eller juli - hon kommer att vara 6,7 eller 8 månader. Nu är det augusti...