Tänkte fel

Vi har ju varit hemma i 1,5 år redan i mars - inte i maj som jag skrev. Vi blev ju familj i augusti-09 och kom hem i september.
Har ju ingen betydelse men i allafall.
(vilket betyder att det snart är dags för återrapport igen :-))

Och angående att bli godkänd så är jag egentligen inte orolig alls och det är en stor skillnad mot förra gången då jag oroade mig för i stort sett allt ;-)

Men - kanske borde jag vara lite orolig ändå, för den enda saken som jag inte ens hade övervägt att det skulle vara ett problem var min ekonomi och förra gången så tyckte min hemutredare att hon måste diskutera det med sin chef innan hon kunde godkänna mig. (sedan - när jag efter nästan 2 månader i vånda över bl a jul och nyår ringde upp henne för att få besked så verkade hon inte komma ihåg att hon ifrågasatt det alls i och för sig)
Och nu jobbar jag alltså deltid och har redan ett barn att försörja :-)
Men - man kan ju se det som att jag nu visat att jag klarar av att försörja ett barn och att jag vet vad det innebär - så nej, jag tänker inte oroa mig för det nu heller...

Kommit till något slags beslut

Jag ska inte ta ut föräldradagar för att skydda min SGI inför en eventuell andra adoption. Jag ska istället tänka så här - om det blir av så får jag ta ut en extra dag i veckan för att kompensera den lägre inkomsten. Eftersom jag inte tar ut dagar för lilla A nu så har jag ju fler dagar kvar då - och längre sommarlov får ju båda barnen på den enas dagar. ;-)

Jag har också bestämt mig för att inte vänta så länge med att inleda en ny utredning.
Det betyder inte att jag vet att jag kommer att vilja försöka igen, men det skadar ju inte att ha ett medgivande om mitt barn skulle finnas där bland barn som söker föräldrar eller om Vietnam öppnar hastigt igen och ja, då vill jag vara med!

Jag har ganska många år på mig innan jag blir för gammal så jag behöver inte tänka strategiskt på det viset.
Och - om jag nu får medgivande - ska inte tappa den ödmjukheten - så är det säkert inte klart förrän tidigast framåt våren/sommaren. I maj har jag varit hemma med min flicka i 1,5 år. Det finns ju ingenstans jag kan skicka mina handlingar till då (om inte annat för att hon är för liten) men om det skulle finnas så tar det ju tid innan man är hemma med barn ändå - och då är det helt plötsligt inte så lång tid kvar tills lillan är 4 eller 5 som jag gärna vill att hon ska vara.

Ett medgivande i maj 2011 gäller till maj 2013 - då är min lilla A 4 och ett halvt :-)

Mest sannolikt är ju att om det blir ett barn till i vår familj så kommer jag säkert att behöva ansöka om ännu ett medgivande - men som jag skrev här ovanför - det skadar ju inte att ha ett utifall att...

God Jul!

Min lilla dotter klär granen.

Har man hittat en fin gren i lagom höjd - så varför byta liksom?

Mormor och morfar har en finfin gran i år - med många röda kulor på låg höjd ;-)

Min lilla sjunger julsånger för full hals - och en av sångerna hon klämmer i på är "Mössens julafton" - Hejsan, hoppsan falleralera - när julen kommer ska varenda unge vara glad!

I texten sjungs det "julen den är roligast för alla som är små" men det tror jag inte på längre.

Jag är och förblir en julälskare och jag kommer ihåg pirret och förväntningarna från barndomen - men det är baske mig ännu roligare att fira jul som mamma till en av de där små! <3>

God Jul till er alla som läser - kända som okända!

Börjar känna igen mitt beteende

från när jag väntade på att få dra igång processen att få adoptera :-)

Jag kollar köer, räknar på datum, hur gammal är jag, hur gammalt skulle barnet vara, när skulle barnet födas tidigast/senast osv osv :-)



Det upptar inte lika mycket tid som vid den förra väntan (nej jag vet inte om jag verkligen väntar igen eller hur det kommer att bli ;-)) Det är inte jobbigt alls som det faktiskt var då - skulle jag få barn - någonsin - eller hur skulle det bli. Men det finns där - jag kollar kölistor, jag funderar, jag räknar...



Vietnam har nu skrivit under Haagkonventionen! TÄNK TÄNK TÄNK om Sverige kan återuppta samarbetet med dem igen.



Jag vågar inte riktigt tro det men det är ju/väl/kanske ganska troligt? Om Vietnam skriver under detta internationella avtal OCH ändrar sina rutiner efter detta så varför skulle det inte gå?



Även om jag verkligen känner tycker att det inte spelar någon roll varifrån i världen mitt barn kommer - och även om jag från början var helt inställd på att mitt barn skulle komma från Afrika (Etiopien var det land som verkade troligast när jag startade processen och det höll i sig länge) så är Vietnam SÅ speciellt för mig och skulle utan tvekan vara förstahandsvalet.


Det finns många fördelar med att barnen skulle vara från samma land även om det inte känns avgörande utan bara som ett plus, men känslomässigt så är Vietnam på en egen plats för mig så klart. Jag tror säkert att jag skulle känna lika starkt för ytterligare ett land om jag fick barn därifrån så det är väl egentligen inget argument men känslor lyssnar inte alltid till argument. :-)



Sen ska jag inte sticka under stol med att det också finns tankemässiga skäl till att det skulle kännas lättare med Vietnam. Det största är att barnen är yngre än vad som skulle krävas om det blev något annat land för mig. Jag är beredd på att försöka få ett medgivande upp till inte fyllda 3 men det skulle kännas lättare att ta emot ett yngre barn.



Så - eftersom det inte är aktuellt med några beslut just nu så kan jag ju vänta och se (och kolla kölistor, räkna, fundera och inbilla mig att det går att få någon sorts kontroll på en adoptionsprocess ;-))



Jag funderar på om jag glömmer något när jag tror att jag skulle hamna högt upp i en ev Vietnamkö. Jag har kötid sedan januari-06 och jag har kollat igenom alla länders kölistor för att se hur länge paren har köat utan att få skicka till något land och det är ju inte så länge. Det finns någon enstaka som ligger överst i någon lista men sedan är det ett par år i glapp till nästa par så det är ju inte den reella kötiden till landet. Så - det borde inte kunna komma in mängder med sökande före mig tycker jag.

Det finns ett gäng singlar med kötid från 2005 - de kommer ju före så klart.

Sedan kan det ju finnas fler som jag - som inte har något medgivande men bra kötid.

Men det borde inte vara jättemånga det heller. Den sista(?) som fick bb via AC från Vietnam hade kötid från oktober -05 tror jag så det borde ju inte finnas så många som ännu inte fått barn som köar.



Vilka kan det vara då som sitter på bra kötid?

Tja, några som köade innan mig men som inte hade medgivandet klart när Vietnam stängde (men det är ju inte så troligt att det är många sådana)

Andra som adopterade från Vietnam (eller annat land) via annan organisation och som stod i flera köer. Den risken är mycket större - att de som adopterade via FFIA också stod med i AC och också är redo för syskon nu. Likaså de som adopterade via BFA och som var innan mig...



Jag ska inte glömma bort att läget kanske inte är så toppenbra som jag tror - och jag ska inte glömma bort att man inte kan styra den här processen - allt kan hända hela tiden!



Men man kan ju drömma... :-)

Kommentarer från ett barn

För någon månad sedan så utbrast mitt lilla barn i affären - "titta lika BH som mamma har" och pekade på en rosa korsettliknande sak :-D En annan gång pekar hon på en äggkopp och säger - "lika snapsglas som A har" (hon har fått dricka mjölk ur snapsglas - lagom stora och lätta att greppa)


I måndags var vi på Luciafirande på mitt jobb. Jag jobbar ju bara deltid och träffar nästan aldrig några föräldrar.
Min kära dotter gillar inte när hennes mor går på toaletten. Att hon alltid får följa med om hon vill (och det vill hon) hjälper inte - "inte mamma kissa" ekar varje dag här hemma.
Nu har jag frågat henne någon gång - men har mamma blöja? Neej det har jag ju inte,
Då måste mamma kissa på toaletten, jag kan ju inte kissa i trosorna...
Japp...

När vi stod där efter lucia-firandet - jag och några föräldrar
Då säger dottern: "Nej mamma du får inte kissa i trosorna, du måste kissa på toaletten." Hon upprepar detta budskap några gånger - "mamma - inte kissa i trosorna, mammor måste kissa på toaletten"

Ha ha ha... Jag undrar vad de tänkte runtomkring mig - ingen sa någonting, ingen rörde ens en min. Min förhoppning är att de antingen inte förstod vad hon sa (alla föräldrarna är från mellanöstern el Afrika och åtminstone några har inte hunnit lära sig jättemycket svenska än)
Annars hoppas jag att de tror att hon bara upprepar vad jag skulle kunna ha sagt till henne - att HON inte ska kissa i trosorna...
Att de ska tänka att deras barn har en fröken som kissar på sig - nej det hoppas jag inte ;-)

Ett steg till

upp i Lesotho-kön ta mig sjutton!

mer syskonfunderingar

Hann inte mer än skriva att det varit stillestånd i singelköerna i ett halvår (och det är minst så länge) så har jag hoppat upp ett steg i Lesotho- och Etiopien-köerna. (Etiopien kan väl i och för sig alla singlar räkna bort nu i princip efter nya riktlinjer i landet)

Det blir spännande att se vad som händer efter nyår - om en del kommer att falla ifrån för att de väljer att inte stå kvar i kön ett år till.
För tyvärr är det ju så att fler och fler kommer att falla ifrån pga åldersskäl.

Ibland brottas jag med känslan av att det är fel av mig att försöka få adoptera ett barn till av de få barn som någon ensamstående kan få adoptera. Jag vet att man inte kan tänka "rättvisa" på det sättet - det blir sjukt - men samtidigt så är det ju så. Om jag väljer att adoptera igen så kommer jag att hoppa in före i kön som många har stått i i flera år - och som fortfarande är barnlösa.
Så är det - och det hindrar mig från att uttrycka mina frågor och funderingar i de singeladopt-forum som finns. Det känns svårt att prata om "vill jag, kan jag, ska jag" i forum där en del börjar närma sig att få ge upp sina drömmar om att få bli mamma.

Men jag vet egentligen att jag vill, jag vet (nog) att jag kommer att försöka, om det kommer att bli av - ja det vet jag ännu inte!

Massor har hänt

men jag skriver inte om det nu utan jag skriver om att jag helt plötsligt sitter här och räknar på hur länge jag skulle kunna skydda min SGI inför ett eventuellt syskon.

Jag vet inte om det kommer att bli verklighet, jag vet inte ens om jag kommer att försöka göra det till verklighet. (alltså vi pratar några år fram i tiden här - inget som händer nu) men det är så krasst som att jag borde veta om jag tänker försöka inom en snar framtid.
För det innebär olika strategier för hur jag ska tänka kring min föräldrapenning. Om jag inte kommer att få något mer barn så vill jag ha så många och långa semestrar som möjligt med min tjej och då kommer jag nog att släppa skyddet av min SGI. Det plockar dagar när man arbetar deltid.
Om jag däremot skulle vilja adoptera igen så är ett av hindren att jag måste upp till fulltidsSGI för att ha en chans att ha råd. Och jag vill inte jobba heltid som ensamstående förälder till ett litet förskolebarn.
Som jag räknar nu så skulle jag kunna ta ut dagar på somrar och jular och skydda min SGI fram till mitten av 2013 någon gång. Då är A 5 år och jag 40 - och det passar ju in i det drömscenario som jag har ställt upp för mig själv. (ibland finns 2012 med i drömmarna också)

Usch vad svårt!!!
Jag ska kanske ringa AC och höra vad de tror - jag har kötid från januari 2006 men det händer ju ingenting alls i köerna för ensamstående nu - ingenting alls det senaste halvåret.

En aspekt i det hela är också att om jag inte skyddar mitt SGI så blir mina f-dagar mindre värda i augusti när jag haft min dotter i 2 år. Så jag borde kanske göra det ändå - skydda den alltså.

Jag tycker att beslutet om syskon är jättesvårt! Känslomässigt så vill jag ha ett barn till - det tvekar jag egentligen inte kring, men samtidigt så känner jag mig så tillfreds med mitt lilla barn som jag redan har. Skulle jag inte få något mer barn som kommer livet ändå att kännas komplett. De känslorna har jag samtidigt - jag vill uppleva att få bli mamma igen, men jag är fullkomligt lycklig som det är nu.

Ibland känner jag också en rädsla inför att inte vara rättvis mot detta nya lilla barn. Min A var så efterlängtad, och allt har känts och känns så fantastiskt med henne. Jag har många gånger läst om föräldrar som inte tror att de kan älska ett barn till lika hett som det första och jag har lett åt deras rädsla. Och nu står jag där - jag tror mig faktiskt om att kunna älska ett barn till men så finns känslan där - ja, älska ja, men det kommer ju inte vara lika fantastiskt som med A för hon är ju så fantastisk. ;-) Jag förstår själv hur dumt det är men jag hamnar där ändå. Ja men det är ju så...

Fast ibland vilar jag i min kloka systers kommentar - att det inte blir likadant med ett andra barn för någon - för man blir liksom bara mamma för första gången en gång. Det betyder inte att det inte är stort och underbart att bli mamma igen - men det blir inte lika.
Jag tror också - som en annan klok kvinna sa till mig - att det inte är så illa att inte vara så där hett efterlängtad. Att man som välkommen 2:a hamnar i en enklare situation - allt behöver inte vara så rosenskimrande utan det blir som det blir ;-)

Och så tänker jag på min A. Vad blir bäst för henne? Jag har alltid sagt och tyckt och tänkt att syskon är det mest värdefulla man kan ge sitt barn. Och inte blir det mindre värdefullt i en familj som vår som är så liten (själva kärnan är liten - familjen är stor) Ändå tänker jag - blir det en påfrestning för henne? Kommer jag inte att kunna ge henne allt det hon vill ha och behöver? (inte materiellt även om det också kommer bli knapert i och för sig utan med uppmärksamhet och fokus) Samtidigt så kan det kanske vara en lättnad för henne också att inte vara så i fokus ;-)

En kollega som väntar sitt tredje barn sa häromdagen - ja men så känns det ju varje gång - att man kastar sig handlöst ut och inte vet var man kommer att hamna. Så är det att få ytterligare ett barn helt enkelt.

Jag skriver totalt ogenomtänkt här nu (som vanligt när jag skriver - jag låter bara fingrar och tankar flyga)
Nu när jag skriver så känns det som om både hjärta och hjärna säger mig att jag ska försöka få adoptera igen men att det som talar emot är en rädsla. Vad är jag rädd för?
Att allt inte ska bli till det bästa för A, att jag ska ta mig vatten över huvudet och inte klara av situationen. Puh!

Men jag kollar AC:s kölistor och barn söker föräldrar varje dag och har gjort det ett bra tag nu ;-)

Så -ska jag skydda min SGI eller inte? Är det någon som läser fortfarande trots bristen på uppdateringar tro?

2 år imorgon

Tänka sig va!
Älskade ungen min!
Jag återkommer när jag har lite mer tid - har ska slås in paket och blåsas ballonger och fixas lite i allmänhet innan den stora dagen.

Vill bara skriva också att mina tankar både är här hos min dotter men också i Vietnam...

Du - hon är älskad! Jag tror hon är lycklig! Hon är helt underbar!
De tankarna skickar jag genom rymden.

Kluvet

Jag känner att jag slits mellan mitt arbete och mitt älskade lilla barn!
Självklart kommer hon först - men det är svårt att få ihop det - inte minst i mitt huvud känner jag.

Jag är ju förskollärare och arbetar i ett område där barnen behöver mycket!

Jag tror ärligt talat att många inte kan föreställa sig hur stora behoven kan vara, hur mycket som krävs för att få dagen att fungera när man har ett flertal barn som faktiskt inte mår bra, som inte har det bra och därför inte heller uppför sig bra.

Jag vill jobba i ett sådant område - jag har gjort det under alla mina år som förskollärare och jag känner dels att det ger mig mycket och att jag har något att ge.

MEN - nu känner jag mig otillräcklig. Jag jobbar bara 50% och måste inse att jag inte hinner göra allt - och det inser jag nog, men jag känner också att jag inte hinner bygga upp relationerna till barnen och föräldrarna på det sätt som jag skulle vilja.

Jag vet att jag gör det som kan krävas av mig - men de här barnen behöver det där lilla extra - det där som man inte kan kräva men önska att pedagogerna kan ge - och än så länge har jag inte hittat fram till ett sätt att kunna ge det känner jag.

Jag inser när jag skriver att det handlar mycket om tid - jag jobbar korta dagar men jag har ju också jobbat väldigt kort tid där. Jag kan ju inte förvänta mig att ha kommit så långt än, men jag känner mig ändå orolig över hur det ska gå för mig att få ihop allt.

Det är mycket praktiskt också. Vi har möten stup i kvarten på kvällstid känns det som.

Jag har precis vant mig vid (nej det har jag inte men men ;-)) att lämna ifrån mig lillan på dagarna - nu måste jag lämna ifrån mig henne på kvällarna också.
Vi hade vårt första möte förra torsdagen. Mormor kom hit (bor några timmars bilresa bort) och var barnvakt och det gick alldeles utmärkt. Nu har vi möte imorgon igen och sedan om 2 veckor. Mormor och morfar kommer - de älskar min unge och hon älskar dem - men jag känner att jag inte kan bygga livet på att de ska åka många timmar hit för att vara barnvakt varannan/var tredje vecka. Till på köpet så diskuteras ett förslag som går ut på att vi ska ha möte en kväll i veckan nästa termin. :-(

Jag har vänner som är nära mig och A som kan ställa upp men det känns jobbigt att min lilla A inte bara ska behöva vara borta från mig på dagarna utan också på kvällarna... Lite längre fram ska jag försöka få tag på en fast barnvakt som kan vara med A på mitt jobb när vi har mötena - det känns som en bra lösning på en jobbig situation.

Idag var det ytterligare ett exempel på när jag kände mig sliten mellan jobbet och A.
Det var föräldrafika på A:s förskola - den enda dagen som jag jobbar längre än till 13.30 - och blott andra gången jag jobbat den tiden så det var nytt för A.

Vi har avdelningsplanering på eftermiddagen då - och det går inte att jobba utan att delta i den. Man måste hinna tala med kollegorna om barnen, deras behov och vårt bemötande av dem.

Jag har bara varit med på en planering hittills eftersom det av olika skäl inte har funkat för mig och Alva så den här gången kände jag att jag inte kunde ta ledigt pga föräldrafikat.
Samtidigt kände jag på mig att det skulle blir en jobbig situation för min lilla skrutta.
Andra föräldrar som kommer innan mig, som fikar och sedan tar hem sina barn. Jag bestämde mig för att delta en timme på planeringen och kompa ut resten. Jag sa också åt personalen att ringa till mig om hon skulle bli ledsen för om det inte funkade alls för henne så skulle jag ha åkt i alla fall.

När jag parkerade bilen utanför hennes förskola ringde de - min lilla tjej var ledsen och orolig - och jag känner mig så sliten emellan olika behov. Det kändes hemskt att jag vetat att det skulle bli jobbigt för henne - och ändå utsatte jag henne för det.

På mitt jobb är hennes tårar relativt sett så fjuttigt. Barnen vi tar hand om har problem på ett helt annat plan. I mitt hjärta är A:s tårar inte fjuttiga alls (inte för att någon av mina kollegor skulle säga det heller) utan något jag tar på största allvar och hennes väl och ve är ju mitt ansvar i första hand!

Men det är inte lätt ändå - för de barn jag har ansvar för på förskolan har rätt att ha en pedagog som ger dem vad de behöver - det är också min skyldighet.

Tanken slår mig - ska jag söka jobb på ett "enklare ställe"? Givetvis har alla barn rätt till en engagerad pedagog och det är jag också och skulle vara - men barn som har det bra hemma är inte lika beroende...

Fast jag vill ju inte - jag vill arbeta där jag är - jag vill få det att fungera!

Ny premiär

Jaha - då har man premiärvabbat också.
Liten tjej med feber och hosta - råkade säga i förrgår att jag var förvånad att hon inte dragit på sig något än - vi har ju ändå varit i förskolemiljön sedan den 1/9 och många barn blir ju sjuka i samband med inskolningen.
Igår natt blev hon sjuk. Hon har ju varit frisk nästan hela tiden sen vi fick varann med undantag för några dagar kring jul.
Då var vi hos mina föräldrar så det här var premiär för mig som förälder till ett sjukt barn och ingen annan som kunde fixa sådant som kan behöva fixas.

Idag har vi klarat oss - vi hade allt hemma som vi behöver men ibland är det ju mer eller mindre tomt i kylskåpet dagen innan det är dags för att handla. Jag vet att det finns vänner som hjälper mig om det skulle behövas men visst finns det utmaningar i att vara ensam vuxen i familjen. Bara en sådan enkel sak som att slänga sopor i sophuset på andra sidan gården. Inte ringer man hit någon för att göra det för att man har ett febrigt barn. ;-)
Nu är det väl sällan man är så sjuk så att det skulle göra något att komma ut den lilla stunden - men det kan ju vara jobbigt.

Nu - i efterhand - så fattar jag inte hur jag tog mig igenom dagarna med den hemska magsjukan som jag drabbades av förra året. Hu!
(och utan att vara skrockfull egentligen flög tanken igenom huvudet på mig nu - i förrgår pratade jag om lillans friskhet, nu om att inte vilja bli magsjuk ;-)

Vi hade så nyss kommit hem då så även om någon hade erbjudit sig att komma in i vårt magsjukehem så hade jag med all säkerhet sagt nej.
Men jag grät och höll ett gråtande barn i famnen under attackerna - hon blev livrädd varje gång jag kräktes stackars liten.
Ja som sagt - det kan allt vara en utmaning att vara ensam förälder ibland - men å andra sidan så blir ju ofta hela familjen sjuk samtidigt och då hjälper det ju inte att vara två. ;-)

Lång frånvaro - långt inlägg

och anledningen har varit ett datorhaveri först och främst, sedan blir det som varje gång det dröjt lite mellan inläggen för mig - det blir så mycket jag tycker att jag borde skriva så det tar emot att börja. Inte nog med det - när jag väl bestämt mig för att ändå skriva något så kom jag återigen inte in på sidan. Ibland funkar det inte - men nu är jag här.

Mitt lilla hjärta är inskolad och klar men trots att jag måste säga att det gått bra så har det inte varit utan tårar från vare sig mor eller dotter.

De första lämningarna gick ju alldeles utmärkt, sedan blev hon ledsen en dag då jag i efterhand vet att hon var supertrött och bara inte orkade och dagen efter hade hon blivit ledsen på utflykten men tagit emot tröst vilket ju är toppen. För det är klart att hon kommer att bli ledsen av en eller annan anledning då och då. Det förstår till och med jag att det är oundvikligt...
Efter dessa 2 dagar med lite tårar från dottern vilket gjorde mig superledsen bara det, så gick det bra igen. Det gick bra att lämna henne, hon var glad medan hon var där och det flöt på. Till två dagar innan jag skulle börja jobba. Kanske var det jag som påverkade henne genom att börja bli stressad över att det var på väg att bli allvar - jag vet inte, men är nästan säker på att det var så min första arbetsdag i alla fall.

I alla fall så hade hon blivit ledsen återigen när de var på utflykt. Jag tror att hon inte var tillräckligt trygg i den situationen min lilla skrutta. Jag hade så dåligt samvete över att jag utsatte henne för detta och nästa dag - dagen innan jag skulle börja jobba - hade hon blivit ledsen igen men kommit till ro i en frökens knä och somnat där. När hon vaknade så var hon nöjd och glad och jag kom och hämtade henne.

Fram tills den dagen hade hon varit glad hemma, det hade inte varit några problem att säga att vi skulle gå till förskolan och jag har varken då eller nu senare märkt något på hennes beteende hemma. Hon verkar inte orolig utan är samma glada arga tjej som förut.

Så kom dagen då jag skulle börja jobba - och då gråter min älskade skrutt redan hemma när vi skulle gå dit. Jag vet inte om det går att fatta hur hemskt det kändes i mitt hjärta då! Jag gick och lämnade henne i alla fall och åkte med tårarna rinnande till mitt jobb. Där frågade givetvis varenda människa hur det gick för dottern och varje undrare fick se vilken labil kollega de fått ;-)
Jag ringde efter ett tag och fick veta att hon återigen somnat i frökens knä vilket kändes både hemskt och skönt. Hemskt om hon somnade för att hon var ledsen och blev trött av det och skönt dels för att hon slappnade av i frökens famn och dels för att hon helt krasst sov bort tiden tills jag skulle hämta henne igen.

Men när jag hämtade henne så hämtade jag en glatt lekande liten tjej! Hon hade vaknat och fått sitta i en frökens knä som hade gett henne massage och enligt pedagogerna så hade de sett hur hon liksom slappnat av och blivit glad! Sedan den stunden hade det inte varit några problem!
Och sedan dess så går det bra! Jag lämnar henne i famnen till en fröken och några gånger har hon gråtit till lite men numera så vinkar hon till mig och jag kan gå utan problem.
Tack gode gud!
Jag var beredd på - ja vad som helst. Banklån, sälja lägenheten, råna en bank för att vara hemma med henne men det verkar inte behövas!
Nu går det som sagt bra - lämningarna är riktigt ok, och varje gång jag hämtar henne blir hon glad men hon är alltid inne i något slags samspel när jag kommer och verkar nöjd.

Under de jobbiga dagarna så gjorde jag små pekböcker till henne - A på förskolan, A går på utflykt etc. Vi läste dem om och om igen och pratade om de situationer som hon skulle vara med om ända fram till de happy end då mamma kom och hämtade igen. Jag tror faktiskt att det har hjälpt henne och det är ett hett tips till andra inskolande föräldrar. Hon hade med sig böckerna till förskolan och läste dem själv.
Hon säger ofta också "mamma hämtar A varje dag - så klart" så jag tror att hon verkligen behöver bekräftelse på det.

De första böckerna jag gjorde så var A glad i alla situationer innan jag kom på att det går emot vad jag tror är rätt. Jag tror inte på att alltid hurtigt låtsas som om allt är ok om ens barn visar att det inte är det, så jag lade till en sida där det stod - om A är ledsen så kan fröken trösta vilket hon också tagit fasta på märker jag.

Så i det stora hela så har vår inskolning gått riktigt bra även om jag gråtit och gråtit och gråtit här hemma och på väg till jobbet. Nu har jag inte ens gråtit i bilen de 2 sista dagarna och inte heller ringt och hört om hur det går - för det går bra! :-)

Jag är fullkomligt medveten om att även jag har haft svårt att hantera separationen från henne och fortfarande så stressar jag som en tok när min arbetstid är slut för att komma till henne så fort det bara går - men jag trivs på jobbet och tycker att det är roligt att jobba ändå.
Puh!

jag erkänner...

det går fortfarande bra för lillan även om hon blev ledsen igår men det skriver jag om någon annan gång. Men det går inte bra för mig - jag hatar att lämna henne!
Varken mer eller mindre!

Peppar, peppar men det går fortfarande bra...

Nu har jag lämnat min skatt 3 gånger på förskolan och det går över förväntan. Eller kanske som jag hade förväntat mig eller åtminstone verkligen hoppats för det var så här jag hade hoppats att det skulle bli.
Lillan verkar trygg i situationen - vi kan prata om vad som kommer att hända, och vad hon ska göra och hon är med på noterna.
Jag ropar inte hej än - men OM det här kommer att fortsätta så här bra så är jag såå nöjd med mig själv att jag vågade och orkade vara besvärlig och driva igenom en helt egen form av inskolning som känns som en bra grund.

Det händer ju då och då att barn behöver en månad på sig för inskolningen - det är ju inget extremt på något sätt men då har man oftast behövt förlänga för att barnet blivit ledset och inte varit redo. Det känns ju mycket bättre om man slipper misslyckandet och tar tid på sig ändå.
Men vem vet - hon kanske är jätteledsen imorgon - det har som sagt inte gått många dagar sedan jag började lämna henne.
Dag 2 såg likadan ut som dag 1 - jag lämnade henne på gården i ca 40 minuter. När jag kom tillbaka sa hon glatt "mamma jobbat klart nu" och sedan stannade jag med henne ett tag till.
Idag gick vi dit senare för att hon skulle kunna stanna över lunch utan att det skulle bli så lång tid.
Idag var jag borta en timme - och gick faktiskt hem. Jag hade inte tänkt göra det men jag kände att jag tyckte att det var ok att rucka på det. Om jag går långsamt så tar det kanske 2 minuter för mig att komma till förskolan och jag måste ju lita på att de gör som de säger - ringer om hon blir ledsen.
Men oj, oj, oj vilken konstig känsla att vara själv för första gången. Jag var väldigt rastlös och kunde inte alls ta en tupplur som jag först tänkte ;-)
Lillan var i alla fall glad när jag kom - hon hade pratat oavbrutet enligt fröknarna och sagt några gånger "A glad" och ätit mycket mat.
Det känns bra!

Imorgon ska vi gå till förskolan för att vara med om deras öppningsrutiner. Lillan kommer tyvärr att behöva bli lämnad tidigt en gång per vecka och då vill jag självklart visa henne den situationen också. (de är ute på en annan gård på morgnarna men som tur är så är det en pedagog från vår avdelning som öppnar den dagen vi börjar tidigt)
För mig känns det som den mest naturliga sak i världen att vi ska vara med om den situationen under inskolningen men när jag tänker efter så har ingen förälder gjort så under de 14 år jag arbetat som förskollärare - och jag har aldrig föreslagit någon det heller...

Jag undrar vad de tänker - A:s pedagoger ;-)

Annars är det här en jobbig dag tycker jag! Ett främlingsfientligt parti i vår riksdag och i många många kommuner.
Jag är väl medveten om att mitt barn inte hör till de värst utsatta grupperna men det är illa nog. Jag har alltid varit engagerad mot främlingsfientlighet och rasism och ofta blivit ledsen och arg inför den intolerans man kan möta men jag kan inte hjälpa det- bara tanken på att någon ska titta på min dotter med hat i blicken gör mig helt förtvivlad!

Till det positiva hör ändå att många många människor tar ställning emot dessa värderingar.
Nästa fredag börjar jag jobba i ett område där de verkligen utsatta människorna bor - jag hoppas att de också känner att de allra allra flesta inte tänker som SD

Halleluja - det gick bra!

Idag sa jag hejdå till min lilla älskling, sa att jag skulle till jobbet och gick! (i och för sig bara innanför dörren men det visste ju inte hon)
Och det gick bra - vi pratade om det på vägen dit, vad jag skulle göra och vad hon skulle göra och hon var med på noterna.
Sen när jag sa hejdå så svarade hon inte hejdå men hon sa ändå MMM när jag sa att jag skulle gå och hon var medveten om att jag gick.
Jag var borta i 40 minuter och hon var inte ledsen men hade frågat efter mig några gånger och då accepterat svaret att jag var på jobbet och själv sagt - mamma kommer sen.
När jag kom tillbaka så blev hon inte heller ledsen eller reagerade på något konstigt sätt utan lae ifrån sig sin spade och gick fram till mig för en kram - sedan fortsatte vi att leka.
Jag är såå lättad och glad. Jag är mycket medveten om att det inte behöver fortsätta så här men första steget är taget.

A:s fröken hade trott att jag skulle gå hem och komma tillbaka strax innan lunch men hallå - jag tänker fortfarande inte stressa på.
Vi har 2 veckor på oss nu - lika lång tid som man beräknar att en inskolning ska ta och det känns bra. Skulle det bli jobbigt så har vi ändå tid att ta det steg för steg (och skulle det inte funka på två veckor - ja då löser jag det på något sätt, alternativet att lämna henne utan att hon är trygg finns inte)

Det blir spännande att se vad hon säger imorgon när hon nu vet att jag kommer att gå ifrån henne. Jag hoppas att hon fortsätter att vara positiv till att gå dit.

ett litet tillägg

Jag skrev ett inlägg till som försvann för att jag tappade uppkoppling *grr*

Men vi har varit på föräldramöte också - jag och lillan. :-)
Jag fick dispens att ta med henne och hade väl sagt en gång eller två till folk att jag hoppades att hon skulle vara tyst.
Jag har nämligen fått lämna ett jobbmöte och ett dop för att skruttan pratade så in i vassen. Hon skötte sig inte illa på något sätt -men babbel, babbel, babbel med hög röst.

Nåväl - när vi kom in på mötet och det är så där lite spänt tyst som det kan vara innan ett möte börjar så säger hon "A vara tyst" vilket fick de flesta att brista ut i skratt. De trodde väl att jag försökt att förmana min lilla älva innan ;-)
Hur som helst så var hon inte tyst överhuvudtaget så jag kunde inte delta på riktigt på mötet :-)

Det var en konstig känsla att sitta på mötet som förälder efter att ha varit på så många möten som pedagog.
Den största skillnaden var nog förresten inte att jag inte var på "andra sidan" utan att det är en så otroligt annorlunda kultur på den här förskolan och den jag arbetar på.
Jag hör utan tvekan hemma på "min" förskola men jag hoppas ändå att det blir bra för min lilla på den här...

Ett tillägg till - jag skrev att jag var glad att pedagogerna läst boken jag gav dem, de har faktiskt inte bara läst den utan också ställt helt nya frågor som tyder på att de börjar koppla.
:-)

Hur går det?

Ja hur går det?
Nu har lillan och jag tillbringat 2 veckor på förskolan och helt enligt min plan så har jag inte gjort minsta försök att lämna henne än. Så det går ju bra ;-)

Jag är glad över att jag tycker att pedagogerna har en fin barnsyn, de bemöter barnen på ett sätt som gör mig trygg och det är det viktigaste. Jag är också glad över att barnen sinsemellan är väldigt rara. Det är en vänlig stämning i barngruppen och min lilla tjej har fått ett hjärligt mottagande.

Jag är inte glad över att dotterns ansvarspedagog är gravid och därför kommer att försvinna. När jag var på inskolningssamtal innan sommaren så sa jag att det var viktigt för mig att så långt som möjligt undvika onödiga separationer och bad dem att inte ge henne en pedagog som var gravid eller som hade vikariat. Det var redan bestämt vem som skulle ha henne, man arbetar efter ett system med åldersgrupper och 08-ornas fröken fick en glimt i ögat som jag lade märke till. Jag tänkte att antingen tycker hon att jag är väldigt överdriven och har konstiga krav - eller så är hon gravid. Och det var hon alltså...

Jag är glad över att den pedagog som har hand om 07-orna och som arbetar nära och parallellt med lillans grupp känns varm, mjuk, duktig och äkta kärleksfull.
Jag är inte glad över att jag faktiskt inte kände att jag nådde fram från början - att de inte förstod varför jag ville göra som jag gör, att de inte alls förstod eller egentligen inte alls frågade om varför. Jag är glad för att de ändå har låtit mig hållas och ännu mer glad att de verkligen har läst den bok jag gav dem (jag vet - jag ÄR en jobbig förälder ;-))

Jag är lite irriterad över att jag trots all denna information ändå bli uppmanad att inte sitta i samma rum när lillan skulle äta ganska tidigt i inskolningen men glad att jag klarar av att fortsätta vara besvärlig och istället gå hem och äta om jag nu inte kan sitta vid bordet.

Jag är glad över att min lilla tjej är supersugen på allt som sker på förskolan, det enda hon är missnöjd med är att samlingarna är för korta - hon vill sjunga mer och mer och mer.

Jag är inte glad över att jag faktiskt ska lämna henne - att jag inte ska vara med henne varje dag, varje ögonblick...

Jag är glad över att hon kommer få korta dagar och på så sätt en mjukstart.
Jag är som sagt var inte glad över att inte få vara med henne hela tiden.

Så går det...
Imorgon har jag enligt min plan tänkt säga hejdå till henne för första gången. Hoppas, hoppas, hoppas att det kommer att gå bra.
Jag känner mig väldigt tveksam till om jag gör rätt i att redan nu innan prata med henne om det men det har jag gjort. Jag har sagt att jag ska vinka, pussa, säga hejdå och åka till jobbet. Att hon ska vara med barnen och fröknarna på förskolan och sen kommer jag tillbaka och kramar henne igen och då går vi hem.
Hon sa då - "mamma åka bilen" "A inte åka jobbet, A förskolan barnen" Om hon förstår vet jag inte (jag förstår att hon inte förstår innebörden men det känns som om hon förstår det rent konkreta) Vi har läst många förskoleböcker och där ingår ju lämning och hämtning.

Håll alla tummar för mig och min älskade lilla älva imorgon. Jag tror att det kommer att gå bra (för henne - jag är säker på att det kommer vara hemskt för mig). Bara tanken på att det inte skulle gå bra för henne - nej, jag hoppas och tror att det kommer att gå bra!

Vi överlevde ;-)

Idag var det alltså dags för mig att säga hejdå och åka ifrån mitt barn för första gången. Bara det - att sitta i bilen utan henne var en skum känsla.
Men visst gick det bra. När jag sa att jag skulle gå så sa hon "neej" först men det var inga problem att få henne att sätta sig och baka med play-doh med mormor och morfar och då säga hejdå med både puss och kram och vink till mamma så det var skönt.
Fast att det gick utan problem, fast att jag kunde åka hem när jag ville och fast att det var med mormor och morfar hon var så kom det allt en liten tår i bilen när jag körde därifrån...

Men jag varen bra stund - hon hade frågat efter mig några gånger men accepterat svaret att vi vinkade till mamma, hon åkte till jobbet och kommer hem lite senare. Hon hade blivit blyg ute i sandlådan en gång också och då sagt att hon ville till mamma, men ändrat sig till mormor direkt.
Det känns skönt - hon frågar - har kvar mig i medvetandet - och blir lugn av svaret. Hon väljer att ta den trygghet som finns till hands när hon behöver - det känns också bra!

Så - ett mycket lyckat första försök måste jag säga.
När jag kom hem blev hon i och för sig lite splittrad och ledsen först men då var hon också väldigt trött och så visste hon inte om hon skulle fortsätta leken med sin älskade morfar eller om det var i mammas famn hon ville vara.

Natten i nya sängen gick också bra - hon sov som vanligt fast när hon vaknade och jag gick in för att hämta henne så lång på tvärsöver sängen med huvudet ut mot golvet där det inte är någon stödbräda. Jag ska följa rådet i kommentaren till förra inlägget och se om det hjälper.

Imorgon är det dags för nästa stora steg - vi ska till lillans förskola för att påbörja inskolningen.
Det känns bara roligt och spännande eftersom jag inte ska lämna henne alls på några veckor.
Det ska bli så intressant att se hur hon beter sig och givetvis att se hur barn och pedagoger är och hur verksamheten är upplagd.

Nya tider

Imorgon ska jag vinka till mitt barn och åka ifrån henne för första gången!
Hon har varit mycket med sin mormor och morfar under sommaren, hon älskar dem, de älskar henne, de skulle kunna ta ner månen åt henne, hon skiner som en sol när hon ser dem. De är här hemma hos oss, vi har umgåtts hela dagen idag, de vet vad hon älskar att göra, de vet hur hon vill bli tröstad, jag kommer bara vara en kvarts bilresa hemifrån och kan åka på studs om de ringer, förutsättningarna är bra!

Hon ska börja på förskola snart, snart. Jag ska lämna henne då - jag kommer att behöva göra det, jag vill att hon ska ha en erfarenhet av att säga hejdå till mig och se att jag kommer tillbaka innan dess.

Men ändå har jag en klump i magen nu ikväll.

Jag tycker att mycket har blivit som jag trodde innan med lillan och med min föräldraroll. Jag har reagerat och handlar ungefär som jag trodde att jag skulle göra innan, men jag trodde faktiskt inte att jag skulle ha så här svårt att lämna henne.

Lilla älskade ungen min!

Det känns som om det börjar bli läge att vara uppmärksam på att inte jag ska överföra min separationsångest på henne. ;-)

Annars har jag tänkt väldigt positivt kring hennes blivande förskolestart de senaste dagarna. Jag har fått ett preliminärt schema och halvtid med 3 timmars förtroendetid dessutom blir väldigt få timmar. Jag kommer att jobba 4 dagar i veckan och ändå inte behöva hämta henne senare än absolut senast vid 14-tiden. Jag hoppas och tror att hon kommer att sova fram tills jag kommer och sen kommer vi att ha eftermiddagarna att umgås innan det blir kväll och rutinsysslor och nattning.

Jag hoppas att hon kommer att sova länge på förskolan så att hon inte somnar för tidigt - hon får baske mig sova bort förskolepedagogernas tid med henne - inte min ;-)

Ikväll har jag nattat henne i en riktig säng. Spjälsängen är borta och det gick jättebra!
Under sommaren har vi fått som vana att jag har nattat henne i min säng och sedan lyft över henne till spjälsängen vilket har varit ett riskmoment för vakning.
Nu kunde jag ligga bredvid henne i hennes säng och hon somnade sött. Nu gäller det bara att hon inte ramlar ur sängen - den har ju en stödbräda men den täcker ju inte hela sängen och lillan brukar snurra rejält när hon sover. Jag har bäddat med madrasser och kuddar under, och sängen är ju låg så det ska nog gå bra om olyckan skulle vara framme.

Lillan skulle få den här sängen i 2-årspresent i november men det kändes som fel tidpunkt att byta säng - en månad efter förskolestarten. Det här tror jag blir bättre.

Jag återkommer nog imorgon om hur avskedet gick för dotter och mor ;-)

Ett år tillsammans!

För ett år sedan klev jag in genom dörren till barnhemmet. Pirrig, skakig, förväntansfull och - ja , jag vet faktiskt inte hur man ska beskriva hur det kändes.

Och där låg hon - det lilla barn som jag väntat på så länge! Hon låg och sov i en säng och det var så skönt att få sitta en stund och känna känslosvallet inom sig utan att hon märkte något.
Jag tittade på henne, jag rörde vid hennes lilla hand och lilla fot och nu gråter jag när jag skriver det!
Sen - när jag fick henne i famnen så var allt bara så självklart!

Jag förväntade mig inte att det skulle kännas så enkelt och det vore inte konstigt om det inte hade gjort det. Men det kändes just enkelt och självklart!

Givetvis var jag på helspänn, jag ville ju verkligen inte skrämma henne eller tränga mig på men att hon var min och jag var hennes - så var det bara!

Jag har läst igenom hela min resedagbok och jag är så glad att jag skrev en. För även om många ögonblick är fastetsade i minnet så blev jag ändå påmind om andra.

Jag vill skriva så mycket om hur stort det var och hur stort det är, men orden fastnar och räcker inte till.

Nu har vi haft varandra ett år och jag kan inte fatta att det bara är ett. Det känns som om hon alltid har varit en del av mig! Det har hon inte - hon har levt i 9,5 månad utan mig. Hennes liv började inte när jag klev in genom dörren och jag är så tacksam över att det har funnits människor där som uppenbarligen har brytt sig om henne och tagit hand om henne och älskat henne.

Men vårt liv tillsammans - det började för ett år sedan.
Ett år som har varit så fyllt av lycka och tacksamhet och kärlek!

Idag har vi firat tillsammans med familjen. Nästa år kommer hon vara knappa 3 år när vi firar. Då kommer hon förstå vad det är vi firar på ett annat sätt.
Vårt liv tillsammans har bara börjat och jag kommer aldrig att sluta förundras över att just jag fått den stora gåvan att få bli hennes mamma.

Älskade lilla älvetrollet mitt!

Jubilera mera

Nu - idag - är det ett år sedan jag satt på planet tillsammans med min syster.

På väg mot mitt barn.

På väg mot ett nytt liv som jag kunde drömma om men inte veta hur det skulle bli.

På väg att bli en ny människa - för ja, efter den resan är jag mamma och även om mycket är sig likt så förändrar det också allt!

Känslan var så konstig när vi satt där. Det liksom bara hände - jag kände att jag var med - men ändå inte. På något sätt så känns det även så här i efterhand lite drömlikt. Fast ändå så nära, så nära så att jag får tårar i ögonen när jag ska prata om det!

Det är också svårt att beskriva hur stort det kändes, hur fint det var - orden räcker liksom inte till. Fast nu går jag händelserna i förväg - själva flygresan gick bra på alla sätt och vis men jag vill inte beskriva den som just fin ;-)

Jag önskar att alla de som ännu inte varit med om detta och som ibland våndas över beslutet att adoptera och kanske sörjer de barn som de aldrig fick föda kunde få känna hur det kändes och känns.

Det finns ingen tvekan, det kan inte kännas större än så här. Visst - det kanske kan kännas lika stort men inte större - det går bara inte.

Bered er på fler sentimentala 1-år-sedan-inlägg ;-)
Jag är i högform! ;-)

För ett år sedan...

För ett år sedan hade jag ingen aning om hur nära det var. Jag visste inte att jag hade genomlevt den sista tunga tunga väntansdagen. Jag visste inte att min rastlösa krypande stress snart skulle vara över. Jag visste inte att det bara var dagar kvar tills jag skulle hålla min dotter i famnen.

Jag visste inte att det var dagen innan jag äntligen skulle få resebesked!

För att inte tala om att jag inte visste hur fantastiskt allt skulle vara på resan, och sedan alla dagar med mitt lilla hjärta!
Snart har jag levt ett år tillsammans med min älskade unge!

Nu går vi in i en tid av ettårsfirande! :-)

Vi lever och mår toppen! ;-)

Hade inte tagit ett aktivt beslut om att inte blogga i sommar - men vad tiden går fort när man har roligt!
När jag väl satte mig för att uppdatera för någon vecka sedan så hade jag glömt lösenordet :-D men nu är jag tillbaka igen - eller åtminstone så gör jag ett litet gästspel.

Vi har det så bra man bara kan ha det - jag och min galenpanna och gullegris till dotter. Vi bor i vår lilla stuga på mormors och morfars gård, vi lever storfamiljsliv med kusiner, morbröder, moster och många goda vänner. Lillan har kommit så nära hela familjen och det är fantastiskt att se hur hon verkligen gör skillnad på familj, vänner, bekanta och obekanta.
Hon älskar verkligen alla i vår stora familj och de älskar henne. Det är underbart att se dem! Hon är fortfarande väldigt blyg för främlingar - lite jobbigt blyg ibland - i alla fall för de som vill ha och ta kontakt med henne och som inte väntar in hennes initiativ.

Förutom umgänge med familjen så har många av våra vänner från vår hemstad besökt oss här i vårt sommarparadis och det känns bra att på det sättet knyta ihop världarna för lillan. För det är det enda som inte känns 100 - att jag kommer att ta henne ifrån det här sammanhanget snart. Att hon inte kommer att kunna busa och gosa med mormor och morfar varje dag, eller leka med kusinerna och allt annat hon roar sig med. Vi har varit här sedan innan midsommar med undantag för en vecka i hemstaden. Det kändes bra att åka dit och påminna både henne och mig om att det är där vi bor. :-)

Förutom allt roligt, soligt vi ägnat oss åt så har jag brottats med funderingar kring när och hur jag ska träna oss på att säga hejdå till varandra.

Om man är 2 föräldrar så kommer det ju så naturligt - att en av föräldrarna försvinner ur synhåll och kommer tillbaka. För mig och lillan gör det ju inte det. Hon har (inte haft) någon erfarenhet av att jag kan lämna henne för att sedan komma tillbaka. Jag har inte heller velat ha det på något annat sätt fram till nu - och tro mig - vill egentligen inte ha det annorlunda nu heller - men för hennes skull så har jag börjat öva oss.

Jag har släppt en hel del på gummibandet - jag har låtit henne gå ut i trädgården med någon ur familjen utan att följa med till att börja med. Sen har jag börjat med att introducera att hon skulle säga hejdå till mig när hon gick till soptunnan eller vinbärsbusken el dyl. Från början fick det henne att välja att inte gå - men efter ett tag vinkade hon och sa hejdå och gick.

Sen tog jag steget och sa själv hejdå till henne. Efter nästan 11 månader tillsammans så duschade jag utan henne fast hon var vaken. Vi har varit så täta fram tills nu och jag måste för hennes skull ge henne erfarenheter av att lämna och komma tillbaka.

Nu har jag till och med sagt hejdå 2 gånger och lämnat gården i ca 15 minuter - och i veckan så gick jag och lade mig och fortsatte sova medan lillan var med mormor och morfar på morgonen.

Och det har gått bra! Jag har verkligen studerat hennes reaktioner och efter alla anknytningsteori så kan man ju lätt bli nojig men hon har verkligen reagerat efter läroboken. Hon har blivit glad när jag kommit tillbaka, inte visat någon stor oro, utan bjudit in mig i den aktivitet hon höll på med.

Kanske hade det gått lika bra även om jag gjort på något annat sätt, men jag är i alla fall glad att jag låtit det ta den tid det har fått ta. Hade jag bara tänkt på mig hade jag väntat ännu längre men nu ska hon ju faktiskt börja på förskola om en inte allt för avlägsen framtid...

Det här blev långt men uppehållet har också varit långt och jag hade visst en del tankar i huvudet. :-)

Snart närmar sig de magiska datumen från förra året - resebeskedet, resan, första mötet!
Snart snart har vi haft varandra i ett år - den allra underbaraste ungen och jag.
Jag är så tacksam, så tacksam, så tacksam! <3 <3 <3

Snart är det midsommar

och jag tänker tillbaka på förra året... Det kan kanske tyckas vara konstigt att hålla på och tänka på hur det var då - men för mig förstärker det på något sätt lyckan nu att jämföra hur det var då. Skillnaden är så svindlande!

Jag fick ju bb i januari och beskedet att jag skulle räkna med att hämta henne i maj, juni eller juli och jag måste säga att jag hade en förhoppning om att vara hemma till midsommar - eller åtminstone på väg. Med allt strul och alla förseningar så var det ju inte så, och till på köpet så gick jag då igenom en väldigt tuff period på ett annat plan just då. Jag vet att jag bara antydde det då för ett år sedan och jag tänker nog inte göra mer än att antyda nu heller men samtidigt så är det så sammanvävt med den jobbiga väntan så det blir konstigt för mig själv att inte ta med det...

I alla fall så innebar det där andra att både mina midsommarplaner ändrades, att mina semesterplaner ändrades och en hel del av tankarna på hur livet med lillan skulle bli framöver också förändrades totalt och det var tufft!

Faktiskt är hela perioden från mitten av juni till jag fick resebesked målad i svart i mina tankar. Jag vet ju att jag gjorde roliga saker, jag vet att solen sken ibland och jag vet att jag också var glad och drömde om framtiden men känslan som finns kvar från den tiden är just - svart!

Jag ser att det låter som om jag var deprimerad när jag skriver det men så illa var det inte - men jag gick igenom en sorgeperiod som krockade med väntan på att få hämta lillan.

Jag har svårt att dela på vad som var vad - hade jag klarat av väntan bättre om det här andra inte hade hänt, och hade det andra varit lättare att hantera om jag inte var i den mest känsliga perioden i mitt liv just då? Ja säkert plussade det på varandra även om båda situationerna hade varit jobbiga hur som helst...

Så - förra midsommarhelgen så gick jag med gråten i halsen hela tiden. Jag fick otaliga frågor som jag inte kunde svara på och jag var så rastlös, så rastlös. Jag försökte tänka på att nästa år -nästa år då gör jag allt det här med henne - och nu är det nästa år!!!

Nu är dagarna målade i alla regnbågens färger, och den lycka jag drömde om är så oändligt mycket större än jag kunde föreställa mig! Jag visste att jag skulle älska henne men inte hur högt, jag visste att jag skulle vara lycklig, men inte hur lycklig!

Och faktiskt - så här i efterhand så tror jag att även den där andra händelsen var till det bästa. För alla inblandade - det visste jag inte heller då!

Ibland kan jag känna att det nästan begränsar mig i diskussioner och umgänge med andra -att allt gått så lätt för oss! Jag kan nästan förstå min mamma som ibland var frestad att hitta på bråk mellan mig och min syster när vi var små för att kunna vara med i samtalen med de andra mammorna ;-)

Och självklart så är inte alla stunder bara lätta. Oron som följer med kärleken är inte alltid lätt att bära, velandet fram och tillbaka om man tar rätt beslut, att ha känslorna utanpå kroppen när det handlar om henne är inte heller alltid lätt.
Och rent praktiskt så är det ju onekligen jobbigt att vara magsjuk och ha hela ansvaret för ett litet barn eller ha ryggskott eller annat skoj... Men det går och det hamnar i skymundan för vardagslyckan!

I år dansar jag kring midsommarstången med min egen underbara unge! :-)

Vi är på plus!!

I torsdags hade lillan levt lika många dagar utan mig som med mig - så sedan dess är vi på plus.
Jag tycker faktiskt att det känns väldigt stort och speciellt! En milstolpe som jag har räknat ner dagarna till.
Och samtidigt som det känns bra så blir det också tydligt för mig hur många dagar, nätter, timmar, stunder, ögonblick som hon har levt innan vi träffades. Jag tycker att vi har haft varandra ganska länge nu - och lika länge har hon levt utan mig. Tänk alla måltider, alla nattningar, tvättningar - ja ni förstår!

Älskade älskade unge - för varje dag som går hamnar vi ännu mer på plus.

En annan sak - fick välkomstbrev från lillans blivande förskola idag! Jag ska inte börja jobba förrän i oktober - och dit är det ju jättejättejättejättejättelänge. Det måste det vara för annars går jag sönder! Jag ska visserligen bara jobba 50% och jag tror på det upplägget. Jag hade gärna varit hemma längre men då tror jag inte att jag skulle ha kunnat arbeta så lite och jag tror att det är bättre för henne att få en mjukstart.

Jag tycker på ett sätt att det är spännande att få ta del av förskolevärlden från föräldrasidan och det vore ju kul alltihop - om det inte vore för att jag inte ska vara med henne där! :-(

Ja, ja... Nästa vecka ska vi på introduktionssamtal i alla fall. I brevet stod att man skulle komma utan barn med det går ju inte så hon får allt följa med. Jag fick också ett material som jag skulle fylla i och ta med till samtalet. En fråga var "erfarenhet att vara utan familjen". Ja, vad ska jag skriva - hon har inte varit utan mig överhuvudtaget sedan vi fick varandra, jag har visserligen varit i ett annat rum än henne då och då, men aldrig med stängd dörr och jag har aldrig sagt hejdå till henne...

Jag undrar vad de kommer att tänka - pedagogerna. Dels detta då - och sedan kommer jag att säga att jag vill vara med henne på förskolan i ca 2 veckor utan att lämna överhuvudtaget - sedan tänker jag börja den vanliga inskolningen...

Det ska verkligen bli intressant att se om de kommer att kunna hantera mig ;-)

Jag ber om kommentarer - blir så glad när jag får någon/några och så följer jag inte upp dem sedan. Fy på mig - ska skärpa mig - det ska jag verkligen göra!

färdigheter

Har många trådar hängande här känner jag. Tankar kring att välja att döpa, tankar kring att sova i eget rum, tankar kring kommentarer från främlingar, tankar som era kommentarer här har väckt hos mig men jag skriver inte om något av det den här gången utan om nya färdigheter som mitt hjärta har erövrat.

Hon har lärt sig att dra ner och ta av sig sin blöja själv, och hon har också lärt sig att hennes mamma inte tycker att det är jätteroligt när hon gör det vilket tydligen gör det jätteroligt i hennes ögon ;-)
Hon har också lärt sig att klättra upp på toalettstolen och sträcka sig så långt hon bara kan och öppna badrumsskåpet och svepa ner sakerna från nedersta hyllan. Båda dessa nya färdigheter upptäckte jag i går morse ;-) Barn är sannerligen kompetenta - puh!

En annan sak som jag upptäckte idag och som jag alltid tycker är häftigt när det kommer hos små barn är förmågan att byta ord när mottagaren inte förstår vad man försöker säga.

Lillan pratar och pratar och pratar och oftast förstår jag henne men det är ju småbarnsspråk och ibland hänger jag inte med.
Idag upprepade hon ett ord som jag inte förstod om och om igen. Till slut sa hon sängen och då förstod jag - hon hade sagt sova stackars utmattade barn ;-) Likadant ikväll så sa hon ett ord jag inte förstod om och om igen. Jag gissade på allt möjligt innan hon sa akta. Hon hade på sig en tröja med sniglar på och det var snigel hon hade sagt.

Det är en av milstolparna i språkutvecklingen/kommunikationen det här - när barnet förstår att omgivningen inte förstår, ändå inte ger upp utan försöker med ett annat ord för att få fram budskapet. (kanske är jag bara yrkesskadad - jag är ju van att regelbundet göra språkanalyser av de barn jag arbetar med och tycker att det är så kul att vara med och notera när sådana här saker händer)

Jag upptäckte en annan lustig sak angående hennes språk här i veckan. Hon har länge sagt AHA när hon kommer till en trasig sida i en bok. (hon är ingen bokrivare egentligen men några små missöden har vi haft) Jag har inte fattat var AHA står för men insett att hon alltid säger det när hon kommer till en sönderriven sida. Trasig - aha - tja kanske har jag tänkt...
Men så tog jag fram en bok som hon fick i samband med att vi kom hem. det var den första bok som råkade gå sönder och jag har lagt undan den för lagning vilket inte blivit av än. I alla fall så läste jag den boken för henne i oktober och lade då till det som stod på den trasiga sidan för att få ihop berättelsen. Och - det som stod där var AHA - fiffigt!

Jag inser nu att min lilla skrutta har trott att detta AHA har stått för trasigt blad. Visst är det lustigt? ( utnyttjar ännu en gång fördelen med att blogga - man kan utan dåligt samvete dela med sig av små vardagshistorier som egentligen inte är särskilt intressanta för någon annan än de närmaste ;-))

I övrigt så refererar lillan allt som händer när vi är någonstans. Ja, någon springer, någon cyklar, ja där står en bänk och där en buske. Ja mamma tar ner ett filter till kaffet och ja, flickan gråter, skrattar hostar osv osv.

Allt ser hon och allt kommenterar hon! :-)

Tack

för kommentarerna.
De gav mig nya tankar kring hur jag ska hantera liknade situationer i framtiden. Skriver antagligen mer om det senare men nu ska jag krypa ner i badet med en ny bok - vardagslyx! (på en söndag visserligen ;-))

Sjungande tanter i blommiga hattar

eller en sådan i alla fall råkade vi ut för i kassakön idag. Som ni kanske förstår så var det en lite udda människa som hamnade bakom oss och det gjorde situationen som uppstod lite svårhanterelig tycker jag.

Följande samtal utspelade sig:
Tant i Blommig Hatt - fin flicka du har där...
Jag: Tack!
T i B H: är det ditt barn?
Jag: Ja...
T i B H: Hon har svart hår
Jag: Ja det har hon *ler snällt*
T i B H: Hon är inte född i Sverige va? Är hon adopterad?
Jag: Nej, hon är född i Vietnam och jag har adopterat henne...
T i B H: Då har hon 2 mammor då...
Jag: *småpratar med lillan, försöker ta mig ur samtalet*
T i B H: Hon har 2 mammor - hon har en riktig mamma i det landet...
Jag: Ja, hon hade en mamma där, nu är jag hennes mamma.
T i B H: Varför tog inte hennes riktiga mamma om henne. Jag tycker inte man ska skaffa barn om man inte tar hand om dem.
Jag: Det är ju inte alltid så lätt
T i B H: Usch, jag tycker inte att man ska skaffa barn om man inte kan ta hand om dem...
Jag: Men det är ju inte alltid så lätt...
T i B H: *pratar vidare* - vi kommer fram till kassan och betalar och flyr...

Jag kände att det var jättesvårt att hantera samtalet - jag tror inte att tanten skulle förstå hur pedagogisk jag än hade varit, men jag tänker också på alla som stod runtomkring - de hörde ju också allt som sades. Och så tänkte jag på hur det hade varit om lillan varit äldre - om hon hade förstått vad som sagts, hur skulle jag ha gjort då? Jag tycker att jag svarade så gott jag kunde, jag försökte att inte uppmuntra henne, jag försökte att ge henne korta svar som ändå visade mitt ställningstagande, men jag kände mig kränkt å hennes biologiska mammas vägnar.
Att hon kallade henne för den riktiga mamman kändes inte jobbigt för mig, men tänk om min dotter varit äldre - då hade jag behövt vara tydligare kring det begreppet också.

Men det som störde mig mest och som kändes så orättvist och fördömande var det hon sa om lillans bio-mamma och hur skulle jag ha hanterat det på bättre sätt? Att säga att det inte alltid är så lätt var mitt sätt att "försvara, förklara och försöka vidga hennes vyer", men det är klart att det inte funkar på sjungande tanter i blommiga hattar.

Samtidigt så varken kan eller vill jag ge mig in i någon diskussion kring skäl till att hennes bio-mamma inte kunde ta hand om henne, så vad göra? För jag kan ju inte bara låta henne uttala sig fördömande heller...

Tar gärna emot kommentarer och reflektioner - är såå roligt och givande att läsa vad andra tänker...

Upp och ner, ner och upp...

Jag höll ju lillan i kyrkan -ganska länge och utan sele - och kände redan på kvällen att jag fått lite ont i ryggen. Detta lilla onda utvecklade sig till en rejäl ryggvärk eller kanske höftvärk - som inte var att leka med förra veckan.
Om inte förr så märker man då hur många gånger man böjer sig under en dag, hur många gånger man lyfter och bär och hur handikappad man blir när man försöker att undvika dessa aktiviteter.

Och kan ni föreställa er hur ett hem med en något slarvig mamma och en busig 1,5-åring ser ut efter en sådan vecka ;-)
Som tur är så känns inte golvet lika långt bort idag - det värsta är verkligen över - så nu är det bara att börja röja...

En annan sak som det här har fört med sig är att jag har sovit i ett annat rum än lillan. Jag har sovit inne i hennes rum sedan vi flyttade hit i februari. Men min rygg klarade inte av den sovlösningen nu så jag har inte sovit hos henne på en vecka nu. Jag har tagit över henne till mig när hon har vaknat men faktiskt sövt om henne och lagt tillbaka henne om hon vaknat alltför tidigt eftersom även hennes sällskap i sängen har gjort att jag hade svårare att komma upp ur sängen överhuvudtaget på morgonen.

För hennes del har det inte varit något problem. Hon har ju i praktiken sovit själv halva nätterna förut också eftersom jag lägger mig många timmar efter henne och hon verkar inte ha reagerat på att jag kommit in i rummet till henne när hon har vaknat. Själv har jag sovit mycket sämre.
De första nätterna var jag inne hos henne 5-10 gånger innan klockan var 3 - jag hörde henne vända sig, hosta, tappa flaskan etc och inbillade mig att hon var vaken och var rädd för att hon inte skulle ropa på mig. (när jag läser vad jag skriver så blir jag full i skratt - det är inte precis hennes stil att tyst vänta på det hon vill ha) De 2 senaste nätterna så har jag sovit lite bättre och kanske kommer jag att fortsätta så här nu när jag tagit steget - jag vet inte...

äsch - lägger in den andra också :-)

http://www.youtube.com/watch?v=Ye8Xw_i_JGg

Den här sången sjöngs också på dopet - (solisten sjöng "Du är välkommen du lilla" istället för "Du är välkommen till jorden")

"Det var den vackraste dagen i mitt livet,
den morgonen du såg på mig
och jag kände mig så stolt som en människa kan bli
den morgonen du såg på mig och jag på dig.
Jag lyssnar efter dina andetag,
så lätta som en fjärils vinges slag.
Jag ska alltid minnas den dagen,
jag ska alltid finnas här för dig!

Du är välkommen du lilla, välkommen min vän,
må lyckan följa med dig på din väg från himmelen.
Som en ängel har du landat här i vårat hem
välkommen, välkommen min vän
välkommen hem!"

en av dopsångerna

http://www.youtube.com/watch?v=5I3-SXdoA60


Hon kommer från främmande vidder - en av sångerna som sjöngs på lillans dop!
Lyssna på texten!

"Hon får dig att lova det du lovat att aldrig riskera"

"Hon är eldfast och stark, hon är sårbar och öm och hon kommer från främmande vidder och stannar hos dig som en dröm"

"Hon gör silver av damm, hon gör honung av salt och hon kommer från främmande vidder där ingenting blir allt"

Några av mina favoritfraser ur sången. :-)


På dopet valde jag att inte låta solisten sjunga den sista versen. Texten är lite dubbel och jag ville inte att någon på något sätt skulle missuppfatta hur jag tänker kring dessa rader: "Du vill ta henne med, hon ska se vad du kan, men hon kommer från främmande vidder dit du reser men aldrig når fram"

Jag valde alltså att inte ha med denna refräng men på ett sätt tycker jag att de ändå passar in när det handlar om adoption - för ända fram till hennes främmande vidder, hennes ursprung, hennes första tid i livet kommer jag aldrig.

Jag känner absolut inte att jag inte kommer ända fram till henne - hon är min dotter - vi hör ihop och det finns inte det minsta tvivel kring det, men som adoptivförälder så får man leva med att aldrig kunna veta allt - inte ha alla svar...

En fras till ur sången förresten som avslutning - "hon ler emot dig just innan solen går upp"
så det är bäst att jag går och lägger mig nu! ;-)

Dopbarnet

Döpt

Förra lördagen var det dags för dop - min lilla döptes i min barndomsbygd.

Jag har verkligen funderat på hur dopet skulle avlöpa. Dels är det ju lite speciellt att döpa en 1,5-åring och dels så har jag inte kunnat låta bli att gråta på något dop jag varit på under adoptionsprocessen då jag tänkt på den dagen jag skulle stå där med mitt barn.
Jag har inga problem med att gråta - men ville inte vara helt okontrollerad ;-)

Trots dessa farhågor så ville jag läsa en dikt i kyrkan - "Hjärtans allra käraste barn". Jag har läst den så många gånger nu innan men varje gång så har jag blivit tårögd när jag kom till de sista raderna - om inte förr. "Allt som var konstigt och krångligt är nu så lätt att förstå, hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå"
Min syster hade fått i uppdrag att vara back-up. Om jag inte skulle få fram några ord så skulle hon läsa istället. Mitt önskemål var att få läsa versen ganska så tidigt men istället så kom det på slutet. Syrran sa innan att hon skulle säga något skämtsamt om hon var tvungen att hoppa in.

Ja, ja. det blir ostrukturerat det här. I alla fall så tänkte jag innan att jag kanske inte skulle bli så rörd ändå, att jag skulle ha fullt upp med att hålla ordning på lillan. Det var dubbla känslor för jag ville ju uppleva och beröras av stunden.

Nåväl - inte behövde jag oroa mig för att inte bli rörd inte.
En solist sjöng 2 sånger som är så vackra
Hon kommer från främmande vidder av Lars Winnerbäck kom först och redan då var det "kört". Tårarna trillade på mig...
Själva dopet gick jättebra - lillan döptes i vatten från sin födelsestad och var i min famn hela tiden - nöjd och glad.
Sedan sjöng solisten "välkommen till jorden" ännu en vacker sång som inte bara jag grät till.
När det sedan var dags för mig att läsa dikten så höll knappt min röst men det gick någorlunda fram till de sista raderna - då hörde jag höga ljudliga snyftningar från min syster reserven :-D
Faktiskt så torkade även prästen sig i ögonen ;-)

Jag blir varm bara av att tänka på dopet - det blev precis så fint som jag hade önskat.
Hela helgen blev förresten väldigt rolig eftersom flera av mina vänner kom från min nuvarande hemstad och sov över hemma hos mina föräldrar så det blev en hel helg fylld av trevligt umgänge.

Jag har många tankar kring att jag valde att låta döpa min dotter men de sparar jag till ett senare inlägg. Orkar inte skriva mer nu - jag har vansinnigt ont i ryggen, men det tar jag också senare.
Jag ska se om jag kan hitta någon bild från dopet som är lagom anonym :-)

Glad, lycklig och lättad!!

Glad och lycklig är jag faktiskt varje dag. Och tacksam - jag är så tacksam över att få vara mamma till min underbara unge så det är inte klokt.
Men som jag skrev i rubriken så är jag just nu också lättad! Otroligt lättad!

När vi var i Vietnam så filmade min syster en hel del med min nyinköpta videokamera. De första dagarna filmade vi på internminnet. Den sista dagen på barnhemmet och framåt på ett extra minneskort. När jag sen kom hem och skulle kolla i kameran på filmerna så hittade jag ingenting från internminnet.

Eller jo - nästan värre än så - jag hittade de filmsnuttar som jag provfilmade hemma i Sverige innan vi åkte men inget annat. Jag har alltså varit rädd för att filmen från vårt första möte och allt annat de tre första dagarna var borta. Inte nog med det - en av dagarna fick jag möjlighet att fråga personalen på barnhemmet om lillans första tid i livet. Vi valde att filma det istället för att anteckna för att vara säkra på att inte missa något.

Att filmen från våra första möten var borta kunde jag leva med även om det kändes sorgligt. Det finns jättemånga fotografier från den stunden så det kändes överkomligt, men frågestunden!! Vi filmade olika personer som betytt mycket för lillan på olika sätt som jag inte skriver om här men som kommer att vara värdefullt för henne i framtiden!

Helt irrationellt så har jag försökt förtränga det och inte tagit tag i det här förrän nu. Jag har tänkt att det måste finnas kvar - att på något sätt måste det gå att återskapa för det får inte vara borta. Eftersom det vore så hemskt om det inte gick så har jag alltså gjort mitt bästa för att förtränga det helt ;-)
Följdaktigen så har jag inte använt kameran så mycket heller - dels av rädsla för att råka förstöra någon film och dels för att det är svårare att förtränga videofilmer med en videokamera i handen...

Men nu ska lillan döpas och det vill jag ha filmat så nu tog jag tag i det - och allt finns kvar! 90 filer på internminnet från Vietnam finns numera här i min dator och jag är så glad, så glad, så glad!!!

Igår tittade jag på filmen från vårt första möte och inser att det hade varit en stor förlust att inte ha den kvar heller. Syrran filmade mig innan vi åkte när jag berättade att jag kände mig helt lugn fast upptäckte att mina händer darrade, i taxin och när jag gick in till mitt lilla sovande barn! Känslorna svallade igår igen när jag tittade på det! Mycket kommer jag ihåg i detalj - det känns glasklart medan annat är jättesuddigt! Det som är suddigt är det som var runtomkring mig och lillan. Det känns som om vi var i en bubbla där vi hittade varandra.

Det är också så faschinerande att se hur snabbt hon satsar på att komma så nära som möjligt. Det är ju så jag kommer ihåg att det var - att hon sökte sig till min famn direkt då hon förstod att den möjligheten fanns, och nu när jag tittar på filmen så ser jag det så tydligt. Hon väljer att krypa tätt tätt intill och avvisar oftast alla försök till lek utanför famnen. Det är ju inte så konstigt att hon väljer den strategin - barnen på hennes barnhem har blivit kärleksfullt bemötta, lekta med, gosade med osv osv men självklart har det funnits fler små barnakroppar än det funnits vuxenfamnar att vila i. Jag tror att hon har fått positiva erfarenheter av samspel och närhet och när hon nu märkte att det fanns i överflöd - ja då tog hon för sig.

Den strategin var ju utmärkt för vår uppbyggnad av vår relation - hon är klok min lilla raring! ;-)

Det är också roligt att se att vi (eller min syster då) fångat de andra barnen som sedan kom till Sverige på film. Nu har jag bara tittat igenom de första dagarna och då visste vi inte vilka barn det var men de finns där på filmen. Vid ett tillfälle är min tjej och både de små pojkarna som vi träffade för några veckor sedan (det har jag kanske inte skrivit om hmm) på samma ställe alla tre. Det blir roligt att få ge till pojkarnas föräldrar här framöver.

tankar om sömn

Jag nämnde våra vällingdrickarnätter i förra inlägget. Min lilla tjej vaknar varje natt mellan1-3 gånger och då vill hon ha "nenne" på studs. När hon får det så somnar hon om och jag med så det är ju inga större problem.

Jag har gett henne färdig välling från tetrapack - hon dricker dem rumstempererade så det är ju väldigt smidigt - men dyrt och jobbigt att handla hem de mängder som det faktiskt blir. Innan påsk började jag ge henne mjölk istället mitt i natten . Välling när hon skulle somna och på morgonen bara och det gick hur bra som helst. Men det höll till förra veckan - då tog hon inte mjölken längre utan fortsatte att fråga efter välling. Hon började till och med försöka rata pulvervällingen då jag gick upp och blandade till den - hon ville ha tetran och det skiljer faktiskt en del på smaken har jag märkt...
Varje kväll har jag tänkt att i natt ska jag hålla ut - hon ska få mjölk igen men när klockan är 4 på natten och man vet att det tar 10 sekunder tills hon kommer till ro om man häller upp vällingen - ja då är det lätt att hälla upp välling. ;-) Det är tydligt att flaskan är en trygghet för henne också - hon tar inte napp och hon snuttar ofta på flaskan utan att dricka när hon behöver det. Så att ta bort den känns inte som ett alternativ.

2 nätter i rad har jag i alla fall gett henne välling när jag går och lägger mig fast hon sover. Första natten sov hon till 4 då, och i natt - ja då sov hon tills på morgonen. Visserligen var jag uppe vid 4-snåret och stoppade in den tomma nappflaskan i munnen på henne eftersom jag vaknade av att hon började röra sig - men hon vaknade inte alls. Det är andra natten det hänt sedan vi kom hem - förra gången var för ett halvår sedan :-)

Nu får vi väl se om det dröjer ett halvår till nästa gång eller om det funkar fler gånger. Så i natt sov hon inte med mig. Jag nattar henne i spälsängen och sedan tar jag över henne till mig första gången hon vaknar - men hon vaknade alltså inte...

Inte nog med det - idag har hon också somnat och sovit middag i sin vagn. Att hon somnat i vagnen har hänt 2 gånger förut tror jag. Några fler gånger har hon suttit i vagnen men velat komma upp precis innan hon somnar och då somnat i selen och sedan har jag kunnat lägga ner henne. Idag så låg hon alltså helt avslappnat i vagnen och somnade. När vi sedan skulle gå hem efter vår picknick så satt hon i vagnen hela vägen hem - en ganska lång promenad. Antingen är hon på väg in i en ny fas eller så är hon på väg att bli sjuk. ;-)

Kanske är det så att jag väntat in henne tillräckligt länge med det här också - det vore ju härligt om det vore så. Men vem vet - imorgon kanske vagnen är pest igen. ;-)
Och är det så så är det så - jag tycker att det funkar alldeles utmärkt att bära henne.

Jag har träffat en massa nya människor den senaste tiden som jag inte skrivit om. Det blir svårt det här att blogga när andra kommer in. Jag vill ju inte på något sätt skriva om andra som inte bett om att bli utlagda på nätet, men samtidigt så är det viktiga händelser i mitt och lillans liv. Det är i och för sig inte så jättesvårt att hantera, svårare är alla tankar och känslor som möten och samtal sätter igång, reflektioner som bygger på andras erfarenheter, åsikter och ställningstaganden.

Samtidigt så vill jag helst försöka rikta in bloggen på tankar och reflektioner. Min tjej blir större och jag vill inte på något sätt dela med mig för mycket av henne på ett sätt som hon skulle ha något emot.

Vi får se hur det blir -tar gärna emot kommentarer och reflektioner från er som läser kring detta

Vi cyklar runt i världen

Har nu igen så mycket jag skulle vilja skriva om så att jag inte kommer mig för att skriva alls så nu börjar jag med en liten tråd för att komma igång.
Cykeltemat:
Som jag skrev tidigare så tänkte jag börja cykla med lillan och var lite tveksam till hur det skulle gå.
Mycket riktigt så tyckte hon att det var en usel idé att sitta i en stol bakom sin mamma så första cykelturen var väl 2-3 meter ;-)
Jag tänkte i alla fall inte ge upp utan fortsatte att försiktigt utsätta henne för denna tokiga idé.

Men sen började jag fundera - jag hörde om alla andra som bara satte sina barn i sadeln och cyklade, som inte ens funderade på om de skulle gilla det eller inte och jag funderar över om jag gör saker svårare än de är. Om jag är för känslig inför hennes känslouttryck, om det skulle funka för oss också om jag körde på utan att stoppa inför minsta lilla protest, och då inte inför cyklingen utan i många olika situationer. Men samtidigt så känns det nästan omöjligt för mig att "köra över henne" i onödan.

Det är inte så att jag aldrig går emot henne eller aldrig gör något emot hennes vilja - verkligen inte - bara en vanlig dag innebär ju många sådana situationer med en liten 1,5åring - men jag har svårt att göra det när det inte behövs. Jag låter henne inte sitta kvar i vagnen om hon visar att hon vill upp, men hon måste sitta kvar i selen när vi är i affären till exempel.

Men som sagt, jag började fundera på om jag komplicerade saker för oss båda, om jag skulle försöka att bara köra på och om cyklingen skulle vara ett sådant testområde. Medan jag funderade så fortsatte jag med våra korta korta turer på gården med min ena hand i hennes och då jag stannade när hon ville och så igår - ja då satt hon nöjd och glad i sadeln, utan att jag höll henne i handen och vi kunde till och med lämna gården. :-)

Kanske skulle det ha gått lika bra om jag hade kört på i alla fall, kanske hade det gått fortare, men hur det än är så är jag glad att jag inte stressade på utan följde min magkänsla.

Nästa projekt jag verkligen funderar över är hennes vällingdrickarnätter. Det känns som en svårare nöt att knäcka...
Jag återkommer...

Lite av varje

De senaste dagarna har min lilla raring visat ett nytt beteende - hon har fått riktiga utbrott när hon blir arg eller besviken. Fram tills nu har det hjälpt jättemycket att sätta ord på hennes känslor när hon blir arg. Bekräfta ilskan eller fråga henne om hon är just arg. Hon har då tydligt sagt det - ja, hon är AJ... Men de senaste dagarna har det alltså inte hjälpt. Hon har fortsatt att gråta, skrika och protestera.
Lilla gumman - det är så mycket man vill när man är 1,5 som inte alltid går.

Annars är våren här - och det är såå härligt. Jag förbereder oss för vår första cykeltur, ska hämta ut cykeln från reparatören imorgon. Jag är inte alls säker på att det kommer att funka - min lilla skrutta accepterar ju knappt att sitta i vagnen - och nu ska hon alltså sitta bakom mig utan möjlighet till ögonkontakt eller kommunikation.
Ett annat litet problem som vi stött på är att hon gråter när jag sätter på mig min cykelhjälm.
Men idag har vi haft lite cykelhjälmterapi så vi har gått med våra hjälmar på här hemma och tränat oss ;-) Jag försöker att glömma bort att jag bor på nedersta våningen i huset och hoppas bara att ingen såg oss genom fönstret :-D

I övrigt håller vi fortfarande på med dammsugarterapin. Hon är rädd för dammsugarljudet men det går bättre och bättre. Hon klappar på dammsugaren när det är tyst och ofarlig ;-)

Hon är verkligen en blandning mellan våghals och "räddhare" min tjej. Jag gör mitt bästa för att tolka hennes sinnesstämning, bekräfta hennes känslor och visa att det är tryggt och ofarligt.

Arg och rädd - det har jag skrivit om idag. Den allra mesta tiden är hon glad, framåt och full av liv och nyfikenhet! :-) <3

småbarnslivspremiärer

Den här helgen har inneburit 2 premiärer i småbarnslivet - den ena hoppas jag att jag slipper någon mer gång även om den var tämligen odramatisk.
Vi besökte nämligen barnakuten igår kväll jag och lillan... När jag skulle lägga henne upptäckte jag ett rött, varmt område på hennes fotled - och en röd strimma som gick från den...
Det såg inte särskilt dramatiskt ut men jag vet ju att röda strimmor kan innebära en risk för blodförgiftning om man har ett infekterat sår och har en liten släkting som faktiskt var riktigt illa ute pga det så jag tog det säkra före det osäkra och ringde rådgivningen trots att jag inte såg något sår på foten.

De rådde mig att genast åka till barnakuten med henne så det gjorde jag förstås. Känns väldigt skönt att bo riktigt nära en barnakut på ett stort sjukhus faktiskt. Själv är jag uppvuxen på landet och nu för tiden finns inte ens en akutmottagning kvar i "vår stad". Att åka in till akuten med ett barn där där blir ett stort företag även om det inte är något när man väl kommer dit.

När vi kom in på akuten tittade en sköterska på foten (medan lilla grät fullkomligt hysteriskt - hon hatar verkligen när främlingar kommer för nära för snabbt) Sköterskan säger att hon måste hämta en kollega som också ska titta på henne och den förut så lugna mamman börjar nu tro att det verkligen är något på tok med lillan... Men den andra sköterskan kommer och de är överens om att det inte var någon "blodförgiftningsstrimma" och att vi kunde åka hem igen. SÅ skönt!
Så här i efterhand önskar jag att jag i all välmening hade sagt till sköterskan att det inte varit så dumt om hon sagt till mig att det var det hon ville ha en "second opinion" om - att allt var ok med min lilla skatt!
Om vi nu behöver uppsöka akuten någon mer gång så hoppas jag i alla fall på samma utgång - ett totalt onödigt besök! :-)

Denna helt odramatiska historia fick mig ändå att börja tänka och gruva mig inför något som ligger framför oss. Lillans skavank kommer att behöva opereras om några år och jag känner hur magen drar ihop sig bara av att jag skriver det. Hu!!!

Den andra småbarnslivspremiären är jag ganska så säker på att jag kommer att få uppleva många gånger framöver. Lillan kissade nämligen på pottan för första gången. Jubel och fanfarer ;-)

Jag har märkt att hon ofta kissar så fort jag tar av henne blöjan för blöjbyte och tidigare idag så sa hon också "kissa" precis precis innan hon kissade på golvet. Den här gången fick hon sitta på pottan och tänk - hon kissade i den! :-)

Hon är liten än och jag har inga ambitioner att "pott-träna" henne på allvar men hellre i pottan än på golvet. Hon var mäkta stolt själv också och upprepade kissa och potta många gånger under kvällen.

Förresten så säger hon en sak till nu som låter väldigt gulligt även om hon inte förstår alls vad hon säger så klart.
Hon frågar varje dag efter sin kompis som kommer från samma barnhem och som vi träffar på öppna förskolan. Jag brukar svara att nej, vi ska inte träffa M idag - på onsdag ska vi träffa henne... Nu när hon frågar så säger jag - när ska vi träffa M? och hon svarar onsdag! :-)

Nu har namnändringen gått igenom

Jag har äntligen kommit mig för att skicka iväg ansökan om namnändring - och idag när jag loggade in på försäkringskassans självservice så stod hennes svenska förnamn och vårt gemensamma efternamn där - och det känns konstigt! Hon har ju kvar sitt vackra vietnamesiska namn som andranamn och jag säger ofta båda namnen som ett slags dubbelnamn men valde att göra det svenska namnet till tilltalsnamn och det är ju det som kommer att synas...
Det känns bra men också lite sorgligt. Eller ganska mycket sorgligt som om jag tagit något ifrån henne. Men jag ska försöka se på det som om jag givit henne något mer istället - hennes namn finns ju med (åtminstone hennes gamla tilltalsnamn) och används och jag ger henne ytterligare ett namn. Namn är viktigt och jag vill att hon ska kunna välja hur "avvikande" hon vill vara. Eller speciell är kanske ett bättre ord. Om hon vill så kan hon lättare smälta in genom sitt svenska namn. Om hon hade haft sitt vietnamesiska namn kvar så skulle hon säkert få svara på frågor varje gång hon hamnade i ett nytt sammanhang. Jag hoppas att hon kommer att vara stolt över sitt ursprung och känna att hon har tillgång till båda sina länder på ett eller annat sätt men det måste vara upp till henne.

Jag tror att jag gjort det bästa för att ge henne möjlighet att just välja själv.

Märks det att jag argumenterar med min egen inre röst som ändå tycker att det är lite sorgligt - som sagt...

Påsksemester

Är på "semester" hos mormor och morfar och sitter oftast vid en annan dator och då blir det så krångligt att blogga. Men antagligen åker vi tillbaka till vårt hem imorgon - har varit här i över två veckor nu. Vi har haft det jättebra och lillan är så fäst vid sin mormor och morfar men nu börjar det kännas som om det är dags att åka hem och leva vårt liv igen - det är mycket roligt som väntar oss framöver. :-)

Idag har vi i alla fall haft en härlig påskafton med glatt sällskap av hela stora familjen, påskäggsletande, påskkärringspåskande (här påskar man på påskafton - inte skärtorsdagen som på många andra håll) god mat, strålande sol och en mindre angenäm simtur för lillan. På vår promenad ner till sjön så ramlade hon ner i ett stort, djupt, vattenfyllt dike. Jag var precis bredvid henne och fick tag i hennes luva till jackan - som så klart lossnade som den ska och lillan gled med huvudet före rakt ner i det allt annat är rena vattnet...
Hu, hemsk känsla även om jag fick upp henne på stört och hon själv var ganska oberörd...

Men känslan av att hn gled mig ur händerna - bara tanken på om det varit på något farligare ställe.... Nu hade hon ju inte fått trava omkring själv på något farligt ställe i och för sig men ändå ;-)

Min lilla unge

Skrev ett långt inlägg igår som försvann pga datorkrångel - suck...

I alla fall så har jag fått en kommentar om lillans språk och jag har i dagarna skrivit upp vilka ord hon säger - och kom snabbt upp över 40. Kommer hela tiden på fler. Då har jag visserligen räknat med ord som nenne för välling och bamba för banan, jag har tagit med alla ord hon säger som står för något och som jag förstår. Hon härmar också jättemycket nu så det är sällan tyst här hemma.

Häromdagen när hon blev arg på mig för något så sa hon "unge" till mig ;-) Bara en slump att det kom just då och unge är inte ett ord hon kan men jag hade sagt det till min tokiga unge lite tidigare. Kul lät det i alla fall! :-)

Hon tecknar också några ord - arg, glad, sitt, slut och tack.
För ett tag sedan hade hon en period då hon lade på en superarg min och stirrade på folk - särskilt om hon blev lite osäker. Nu använder hon samma min - tittar på mig och då ska jag fråga henne - är du arg? eller är du glad? Då svarar hon glaa och gör också tecknet för glad och strålar som en sol. GullUNGEN min!

I måndags var vi för första gången på en öppen förskola som inte var i AC:s regi. Det var kul - fast på ett annat sätt.

Det kändes också skönt att se henne i en sådan situation. Hon var först superförväntansfull och hoppade upp och ner i bärselen men ville absolut inte gå ner på golvet i början. Efter ett tag gick hon ner och så gjorde hon korta utflykter bort från mig - och rusade tillbaka. Om och om igen - som en lek efter ett tag. På slutet lekte hon mer fritt men sökte både ögon- och kroppskontakt med mig.

Jag känner ju att vår anknytningsprocess går jättebra men det känns ändå bra att se dessa tydliga tecken. På AC:s öppna förskola är hon mer hemtam och tar för sig på ett annat sätt - det var skönt för mig att se att hon gjorde skillnad på kända och okända miljöer även om det var många barn där.

Hon är väldigt viljestark min lilla unge också. Häromdagen när vi var och handlade ville hon absolut bära det stora ekonomipaketet med blöjor själv. Jag lät henne prova och lillungen släpade paketet som var lika stort som henne nästan, genom hela köpcentrat vi var i. Hon är både muskelstark och viljestark således.

Det är inte klokt vad jag älskar den där lilla ungen.

Kom på att eftersom filmningen blev lite sådär så kan jag ju lägga ut filmsnutten här så för ni höra min gullunge säga dagens sanning:

Papper, papper...

Hmm, jag kan inte kommentera mina egna inlägg - så fort jag försöker göra det är jag utloggad så jag svarar här.
Ja, jag har förstått från mina AC-vänner att de inte behöver legalisera sina handlingar till återrapporten, men det måste alltså vi som adopterat via BFA.

Jag var hos NP igår och han berättade då att det kostade 500 per stämpel och jag behövde ju 2 - 3 likadana översättningar skulle legaliseras. Han sa då att det blir ju väldigt dyrt, jag kan kanske ge dig lite rabatt om det inte är för mycket jobb så jag hade goda förhoppningar om att åtminstone få någon 100-lapp nedsatt när jag hämtade handlingarna idag, men icke - det var tydligen mycket jobb att göra tre kopior ;-)

Kan ju säga att det inte kändes roligare att lägga ut pengarna när jag fick höra att lillans barnhemskompis föräldrar fått betala 300 - för alltihop där de var. De lämnade även in sin rapport dit istället för att få hemutredarens underskrift och betalade trots det alltså 1200 kr mindre än mig.

Lite surt men om jag inte ger mig in i den här cirkusen igen någon gång så var det sista gången jag behöver hålla på med det här. Skönt!

Det är stor skillnad att hålla på och fixa intyg och papper och stämplar nu tycker jag mot när jag samlade papper för att skicka inför adoptionen. Då var det en väg till mitt barn - nu är hon ju här - nu känns det bara meckigt...

Men att rapportera om hennes utveckling och skicka kort på henne är ju kul - hon är ju så fantastisk!

Papper, papper...

Nu är min första återrapport och tingsrättsbeslutet skickade till översättare - jag hoppas att jag får dem snabbt för det är ont om tid om jag ska hinna få allt klart tills organisationen ska ha dem. Återrapporten ska ju skrivas på av hemutredaren och tingsrättsprotokollet stämplas av NP.

Ska bli så skönt när det är gjort - i framtiden är det jag själv som skriver rapporterna - smidigt. :-)

När jag håller på med det här så påminns jag om de 3000 som en annan översättare är skyldig mig. Han gjorde ju en översättning som jag inte kunde använda pga alla fel i den och har sagt att jag ska få pengarna men det var över ett år sedan och inte har jag fått några pengar. Jag gjorde ett försök att få kontakt i somras senast - men sen har jag haft annat att tänka på.

Ska kanske försöka ta tag i det igen sen när det här pappersarbetet är avslutat.

En orolig dag

Lillans kusiner - mina högt älskade systerdöttrar - befinner sig just nu i Mexico med sina föräldrar. De skulle ha åkt förra året men eftersom jag väntade hem lillan så valde de att skjuta på resan. (nu hade de ju hunnit gott och väl men vi visste ju inte när hon skulle få komma hem)

Den tid de skulle ha varit där förra året så bröt svininfluensan ut i landet och jag var såå tacksam att de inte var där!
Men idag när tsunami-varningarna började komma in så var oron tillbaka. Vi fick tag i dem som inte hört något om jordbävningen i Chile och nu verkar ju värsta faran vara över. (för Mexico alltså - man blir smått egocentrerad i katastrof-tider)

Jag längtar bara tills de är hemma nu - de ska vara borta i 2 veckor till! De har en fantastisk resa - det vet jag. De bor på ett center för handikappade barn där min syster och svåger arbetat som volontärer innan barnen fanns - och givetvis lär sig barnen en massa saker om livet som är väldigt värdefullt att ha med sig. Men jag - jag vill bara ha dem hemma i trygga Sverige igen!

Grattis Sverige

- för idag har vi fått en ny medborgare!

Och grattis till mig för nu är hon min, min, min på alla sätt och vis! Idag vann nämligen tingsrättsbeslutet laga kraft så nu är hon min dotter även formellt och alltså också svensk medborgare :-)

Självklart är hon inte min utan sin egen först och främst, men hon är min dotter - jag är hennes mamma och jag är baske mig hennes först och främst!

Idag för 6 månader sedan blev hon min i en annan domstol - för 6 månader sedan ägde domstolsceremonin i Vietnam rum. Jag tycker att det är svårt att förstå att det bara är ett halvår sedan.

Lillan och jag var och lunchade med några vänner idag. De hade köpt tårta för att fira vår nya medborgare och erbjöd också champagne. Tyvärr körde jag bil, men jag är rusig av lycka ändå! :-)

Varje dag!

Nattliga äventyr...

Lillan och jag var ute på "äventyr" i förra veckan också. Några vänner till mig väntade sitt tredje barn, deras familjer bor långt härifrån och den som varit barnvakt till barnen här i vår hemstad är jag... När lillebror föddes för tre år sedan passade jag den då 2-åriga dottern, och nu var det alltså dags för ytterligare en liten... Farmor hade tagit ledigt från jobbet och rest hit för att kunna vara barnvakt men kunde inte stanna längre än till i torsdags och den lilla ville inte komma ut i tid. Så då var det vi som var bb-barnvaktjour och på torsdagkvällen ringde pappan och bad oss komma. Så jag tog mitt sovande barn och gav mig ut i vinterkvällen för att rycka in... Det gick bra -hon vaknade men var på gott humör och somnade om efter någon timme eller så... När jag gick ut i bilen så tänkte jag först att det här var ett sådant tillfälle då det hade varit bra att vara två föräldrar... Men efter ett tag tänkte jag - men då hade jag ju varit tvungen att lämna henne, för inte hade jag kunnat väcka henne och ta med henne för att sova borta om hon haft en pappa hemma och då var jag ganska nöjd över att det var som det var ;-) Jag är inte alls redo att lämna henne ur synhåll.

Jag förstår givetvis att det hade varit annorlunda i det läget - men känslomässigt så kändes det så och det kändes bra!

Barnen vi passade sov när vi kom så det var ett smidigt barnvakteri trots att alla tre barn vaknade varsin gång under natten så var ingen ledsen, ingen väckte någon annan och allt flöt på. Själv sov jag väl inte så mycket - man är ju lite på helspänn när man ansvarar för någons barn men det gick bra ändå. Föräldrarna är så tacksamma så - de har inte fattat än att jag tänker tjänster och gentjänster...

För om det ska bli något syskon i den här familjen så kan ju jag också behöva lite barnvakt. 6-8 veckor i Nigeria - undrar om de är beredda på det ;-)

Jaha, vart ska jag börja?
Jag börjar med förra veckans nyårsfirande som var lyckat och roligt och rörande och intensivt.
Det var så kul att träffa alla barn och mammor, så rörande att vi nu är där - mitt i livet - med våra barn. Superintensivt - särskilt för mig tror jag eftersom min lilla dotter var supertrött och då reagerar som hon brukar om hon inte kommer till ro - med att hålla igång allt vad hon kan...
Det blev inte mycket tid för samtal för mig och inte för att njuta av den goda vietnamesiska maten heller. Jag kom hem tokhungrig och kokade en gryta makaroner ;-)

Firandet förde också med sig något som jag tror är en blivande klassiker i lillans liv - ni vet de där historierna från ens barndom som berättas om och om igen - jag tror att vi kanske skapade en sådan.

Efter maten var det fikadags och det bjöds på glass. Min lilla tjej har inte ätit/fått äta sötsaker än (förutom på sin ettårsdag men då spottade hon ut glassen hon fick smaka på) Det är inget jag bestämt innan och jag hade heller inte trott innan jag fick lillan att jag skulle bli så restriktiv med det. Nåväl - jag berättade i alla fall att hon inte åt glass eller några sötsaker men betonade att det inte var några problem. Jag hade frukt med mig till henne "och hon är inte intresserad i alla fall". Nåväl - alla fina barn och mammor satte sig ner för att fika men det dröjer inte länge förrän dottern tar sin fruktskål och slänger den över axeln. Jag fick krypa ner på golvet och plocka vindruvor och mandarinklyftor och när jag sedan tittar upp så ser jag lillan med händerna och munnen full med glass. Hon högg glatt in på min portion medan jag plockade frukt...

De andra skrattade gott åt mig och mina "min dotter är inte intresserad i alla fall" och lillan fick sin första riktigt glass-portion.

Det är bara att inse - det är lillan som sätter dagordningen i den här familjen - det är bara för mig att hänga med ;-)

Jaha, jag skrev att jag skulle börja med nyårsfirandet men jag slutar utan att skriva något annat... Övriga händelser får vänta till en annan kväll.
:-)

Gott nytt år!

Nu firas det vietnamesiska nyåret och vi går in i tigerns år. Utan att kunna så mycket om hur man "ska" fira så kommer vi ändå att uppmärksamma det. Lillan kommer att få pengar (en jämn summa) i ett rött kuvert och en liten present. Men roligast av allt är att vi ska fira ihop med 4 andra vietnamesiska prinsessor och deras mammor. För ungefär ett år sedan gick vi på hämta-barn-kurs tillsammans. Vi satt där i en kurslokal men våra högt skattade bilder på våra döttrar med oss, visade upp våra barn för varann och funderade och undrade och drömde om den dag vi skulle få dem i våra armar...

Nu är de hemma allihop - och nu ska vi träffas allihop för första gången! Det känns helt fantastiskt roligt!!!

Mitt i all glädje så våndas jag för de som nu hamnar i ett hemskt läge pga att adoptionerna i Nepal inte kan fortsätta. Jag kan verkligen sätta mig in i hur fruktansvärt det måste kännas att vänta på att få hämta sitt barn och nu inte veta om det kommer att bli av! Jag hoppas och tror ändå att de som redan har fått bb ska få hämta sina barn - att det blir övergångsregler som det blev när Vietnam stängdes men det är så klart tortyr att vänta på det beskedet som bara måste komma - det måste det!

Jag har en bekant som inte fått barnbesked men väl hunnit skicka sina handlingar dit. Jag tror inte att du läser här men om så hoppas jag att du inte tar illa upp för att jag skriver om det...

Vi gick medgivandekursen ihop för 4 år sedan, hon har köat längre än mig, men i fel kö och har alltså inte kommit fram i köerna förrän nu. Och så kommer det här dråpslaget. Just nu ser det inte ut som om det finns någon annan lösning för henne heller eftersom det kommer att bli svårt att få förlängt medgivande för henne och det känns så otroligt orättvist! :-(
Jag vet att det inte är någon "rättighet" att få barn, det är inte det jag menar men så hårtnär omständigheter som man inte själv kan styra över blir så avgörande. Jag håller lite extra hårt om lillan och ryser bara av tanken att det skulle ha varit jag som var i den situationen. Det är också mycket svårt att veta hur man ska stötta i den här situationen :-(

Jag hoppas att det kommer att ordna sig på något sätt...

Trots detta dystra inlägg så vill jag ändå avsluta med att önska er alla ett gott nytt år! :-)