jag erkänner...

det går fortfarande bra för lillan även om hon blev ledsen igår men det skriver jag om någon annan gång. Men det går inte bra för mig - jag hatar att lämna henne!
Varken mer eller mindre!

Peppar, peppar men det går fortfarande bra...

Nu har jag lämnat min skatt 3 gånger på förskolan och det går över förväntan. Eller kanske som jag hade förväntat mig eller åtminstone verkligen hoppats för det var så här jag hade hoppats att det skulle bli.
Lillan verkar trygg i situationen - vi kan prata om vad som kommer att hända, och vad hon ska göra och hon är med på noterna.
Jag ropar inte hej än - men OM det här kommer att fortsätta så här bra så är jag såå nöjd med mig själv att jag vågade och orkade vara besvärlig och driva igenom en helt egen form av inskolning som känns som en bra grund.

Det händer ju då och då att barn behöver en månad på sig för inskolningen - det är ju inget extremt på något sätt men då har man oftast behövt förlänga för att barnet blivit ledset och inte varit redo. Det känns ju mycket bättre om man slipper misslyckandet och tar tid på sig ändå.
Men vem vet - hon kanske är jätteledsen imorgon - det har som sagt inte gått många dagar sedan jag började lämna henne.
Dag 2 såg likadan ut som dag 1 - jag lämnade henne på gården i ca 40 minuter. När jag kom tillbaka sa hon glatt "mamma jobbat klart nu" och sedan stannade jag med henne ett tag till.
Idag gick vi dit senare för att hon skulle kunna stanna över lunch utan att det skulle bli så lång tid.
Idag var jag borta en timme - och gick faktiskt hem. Jag hade inte tänkt göra det men jag kände att jag tyckte att det var ok att rucka på det. Om jag går långsamt så tar det kanske 2 minuter för mig att komma till förskolan och jag måste ju lita på att de gör som de säger - ringer om hon blir ledsen.
Men oj, oj, oj vilken konstig känsla att vara själv för första gången. Jag var väldigt rastlös och kunde inte alls ta en tupplur som jag först tänkte ;-)
Lillan var i alla fall glad när jag kom - hon hade pratat oavbrutet enligt fröknarna och sagt några gånger "A glad" och ätit mycket mat.
Det känns bra!

Imorgon ska vi gå till förskolan för att vara med om deras öppningsrutiner. Lillan kommer tyvärr att behöva bli lämnad tidigt en gång per vecka och då vill jag självklart visa henne den situationen också. (de är ute på en annan gård på morgnarna men som tur är så är det en pedagog från vår avdelning som öppnar den dagen vi börjar tidigt)
För mig känns det som den mest naturliga sak i världen att vi ska vara med om den situationen under inskolningen men när jag tänker efter så har ingen förälder gjort så under de 14 år jag arbetat som förskollärare - och jag har aldrig föreslagit någon det heller...

Jag undrar vad de tänker - A:s pedagoger ;-)

Annars är det här en jobbig dag tycker jag! Ett främlingsfientligt parti i vår riksdag och i många många kommuner.
Jag är väl medveten om att mitt barn inte hör till de värst utsatta grupperna men det är illa nog. Jag har alltid varit engagerad mot främlingsfientlighet och rasism och ofta blivit ledsen och arg inför den intolerans man kan möta men jag kan inte hjälpa det- bara tanken på att någon ska titta på min dotter med hat i blicken gör mig helt förtvivlad!

Till det positiva hör ändå att många många människor tar ställning emot dessa värderingar.
Nästa fredag börjar jag jobba i ett område där de verkligen utsatta människorna bor - jag hoppas att de också känner att de allra allra flesta inte tänker som SD

Halleluja - det gick bra!

Idag sa jag hejdå till min lilla älskling, sa att jag skulle till jobbet och gick! (i och för sig bara innanför dörren men det visste ju inte hon)
Och det gick bra - vi pratade om det på vägen dit, vad jag skulle göra och vad hon skulle göra och hon var med på noterna.
Sen när jag sa hejdå så svarade hon inte hejdå men hon sa ändå MMM när jag sa att jag skulle gå och hon var medveten om att jag gick.
Jag var borta i 40 minuter och hon var inte ledsen men hade frågat efter mig några gånger och då accepterat svaret att jag var på jobbet och själv sagt - mamma kommer sen.
När jag kom tillbaka så blev hon inte heller ledsen eller reagerade på något konstigt sätt utan lae ifrån sig sin spade och gick fram till mig för en kram - sedan fortsatte vi att leka.
Jag är såå lättad och glad. Jag är mycket medveten om att det inte behöver fortsätta så här men första steget är taget.

A:s fröken hade trott att jag skulle gå hem och komma tillbaka strax innan lunch men hallå - jag tänker fortfarande inte stressa på.
Vi har 2 veckor på oss nu - lika lång tid som man beräknar att en inskolning ska ta och det känns bra. Skulle det bli jobbigt så har vi ändå tid att ta det steg för steg (och skulle det inte funka på två veckor - ja då löser jag det på något sätt, alternativet att lämna henne utan att hon är trygg finns inte)

Det blir spännande att se vad hon säger imorgon när hon nu vet att jag kommer att gå ifrån henne. Jag hoppas att hon fortsätter att vara positiv till att gå dit.

ett litet tillägg

Jag skrev ett inlägg till som försvann för att jag tappade uppkoppling *grr*

Men vi har varit på föräldramöte också - jag och lillan. :-)
Jag fick dispens att ta med henne och hade väl sagt en gång eller två till folk att jag hoppades att hon skulle vara tyst.
Jag har nämligen fått lämna ett jobbmöte och ett dop för att skruttan pratade så in i vassen. Hon skötte sig inte illa på något sätt -men babbel, babbel, babbel med hög röst.

Nåväl - när vi kom in på mötet och det är så där lite spänt tyst som det kan vara innan ett möte börjar så säger hon "A vara tyst" vilket fick de flesta att brista ut i skratt. De trodde väl att jag försökt att förmana min lilla älva innan ;-)
Hur som helst så var hon inte tyst överhuvudtaget så jag kunde inte delta på riktigt på mötet :-)

Det var en konstig känsla att sitta på mötet som förälder efter att ha varit på så många möten som pedagog.
Den största skillnaden var nog förresten inte att jag inte var på "andra sidan" utan att det är en så otroligt annorlunda kultur på den här förskolan och den jag arbetar på.
Jag hör utan tvekan hemma på "min" förskola men jag hoppas ändå att det blir bra för min lilla på den här...

Ett tillägg till - jag skrev att jag var glad att pedagogerna läst boken jag gav dem, de har faktiskt inte bara läst den utan också ställt helt nya frågor som tyder på att de börjar koppla.
:-)

Hur går det?

Ja hur går det?
Nu har lillan och jag tillbringat 2 veckor på förskolan och helt enligt min plan så har jag inte gjort minsta försök att lämna henne än. Så det går ju bra ;-)

Jag är glad över att jag tycker att pedagogerna har en fin barnsyn, de bemöter barnen på ett sätt som gör mig trygg och det är det viktigaste. Jag är också glad över att barnen sinsemellan är väldigt rara. Det är en vänlig stämning i barngruppen och min lilla tjej har fått ett hjärligt mottagande.

Jag är inte glad över att dotterns ansvarspedagog är gravid och därför kommer att försvinna. När jag var på inskolningssamtal innan sommaren så sa jag att det var viktigt för mig att så långt som möjligt undvika onödiga separationer och bad dem att inte ge henne en pedagog som var gravid eller som hade vikariat. Det var redan bestämt vem som skulle ha henne, man arbetar efter ett system med åldersgrupper och 08-ornas fröken fick en glimt i ögat som jag lade märke till. Jag tänkte att antingen tycker hon att jag är väldigt överdriven och har konstiga krav - eller så är hon gravid. Och det var hon alltså...

Jag är glad över att den pedagog som har hand om 07-orna och som arbetar nära och parallellt med lillans grupp känns varm, mjuk, duktig och äkta kärleksfull.
Jag är inte glad över att jag faktiskt inte kände att jag nådde fram från början - att de inte förstod varför jag ville göra som jag gör, att de inte alls förstod eller egentligen inte alls frågade om varför. Jag är glad för att de ändå har låtit mig hållas och ännu mer glad att de verkligen har läst den bok jag gav dem (jag vet - jag ÄR en jobbig förälder ;-))

Jag är lite irriterad över att jag trots all denna information ändå bli uppmanad att inte sitta i samma rum när lillan skulle äta ganska tidigt i inskolningen men glad att jag klarar av att fortsätta vara besvärlig och istället gå hem och äta om jag nu inte kan sitta vid bordet.

Jag är glad över att min lilla tjej är supersugen på allt som sker på förskolan, det enda hon är missnöjd med är att samlingarna är för korta - hon vill sjunga mer och mer och mer.

Jag är inte glad över att jag faktiskt ska lämna henne - att jag inte ska vara med henne varje dag, varje ögonblick...

Jag är glad över att hon kommer få korta dagar och på så sätt en mjukstart.
Jag är som sagt var inte glad över att inte få vara med henne hela tiden.

Så går det...
Imorgon har jag enligt min plan tänkt säga hejdå till henne för första gången. Hoppas, hoppas, hoppas att det kommer att gå bra.
Jag känner mig väldigt tveksam till om jag gör rätt i att redan nu innan prata med henne om det men det har jag gjort. Jag har sagt att jag ska vinka, pussa, säga hejdå och åka till jobbet. Att hon ska vara med barnen och fröknarna på förskolan och sen kommer jag tillbaka och kramar henne igen och då går vi hem.
Hon sa då - "mamma åka bilen" "A inte åka jobbet, A förskolan barnen" Om hon förstår vet jag inte (jag förstår att hon inte förstår innebörden men det känns som om hon förstår det rent konkreta) Vi har läst många förskoleböcker och där ingår ju lämning och hämtning.

Håll alla tummar för mig och min älskade lilla älva imorgon. Jag tror att det kommer att gå bra (för henne - jag är säker på att det kommer vara hemskt för mig). Bara tanken på att det inte skulle gå bra för henne - nej, jag hoppas och tror att det kommer att gå bra!

Vi överlevde ;-)

Idag var det alltså dags för mig att säga hejdå och åka ifrån mitt barn för första gången. Bara det - att sitta i bilen utan henne var en skum känsla.
Men visst gick det bra. När jag sa att jag skulle gå så sa hon "neej" först men det var inga problem att få henne att sätta sig och baka med play-doh med mormor och morfar och då säga hejdå med både puss och kram och vink till mamma så det var skönt.
Fast att det gick utan problem, fast att jag kunde åka hem när jag ville och fast att det var med mormor och morfar hon var så kom det allt en liten tår i bilen när jag körde därifrån...

Men jag varen bra stund - hon hade frågat efter mig några gånger men accepterat svaret att vi vinkade till mamma, hon åkte till jobbet och kommer hem lite senare. Hon hade blivit blyg ute i sandlådan en gång också och då sagt att hon ville till mamma, men ändrat sig till mormor direkt.
Det känns skönt - hon frågar - har kvar mig i medvetandet - och blir lugn av svaret. Hon väljer att ta den trygghet som finns till hands när hon behöver - det känns också bra!

Så - ett mycket lyckat första försök måste jag säga.
När jag kom hem blev hon i och för sig lite splittrad och ledsen först men då var hon också väldigt trött och så visste hon inte om hon skulle fortsätta leken med sin älskade morfar eller om det var i mammas famn hon ville vara.

Natten i nya sängen gick också bra - hon sov som vanligt fast när hon vaknade och jag gick in för att hämta henne så lång på tvärsöver sängen med huvudet ut mot golvet där det inte är någon stödbräda. Jag ska följa rådet i kommentaren till förra inlägget och se om det hjälper.

Imorgon är det dags för nästa stora steg - vi ska till lillans förskola för att påbörja inskolningen.
Det känns bara roligt och spännande eftersom jag inte ska lämna henne alls på några veckor.
Det ska bli så intressant att se hur hon beter sig och givetvis att se hur barn och pedagoger är och hur verksamheten är upplagd.