lördag 24 december 2011

God jul

Idag fick jag hemutredningen på posten och har nu läst igenom den.
Förutom några småfel så ser det bra ut - jag skulle nog våga anförtro ett barn åt den där personen som framträder ;-)

Sen att jag i verkligheten känner en viss oro blandat med den där förväntansfulla känslan är en annan sak...

Det känns som ett oerhört stort beslut - och det är det ju också!

I alla fall så skrev min hemutredare inte något om "minst ett år yngre" än A som hon sa utan istället att barnet måste vara i en ålder som inte hotar A:s roll som storasyster i familjen.

Den formuleringen gör ju att jag kanske inte måste vänta till november med att skicka mina handlingar till ett land med "inte fyllda tre" som krav.
Nu vill jag ju vänta och är inte riktigt framme i någon kö men det känns ändå skönt OM OM någon möjlighet skulle öppna sig.

OM jag skulle få ett barn som är cirka ett år yngre än min A eller till och med 2 år yngre så finns ju barnet redan nu.
Någonstans i världen finns kanske det barn som kommer att bli mitt - någonstans i världen vaknar det barnet upp till vadå?
Uppmärksammas julen i det land mitt barn finns i? Finns mitt barn på ett barnhem eller hemma hos sina föräldrar eller någon annanstans?

Min dotters allra första jul tillbringade hon på barnhemmet i Vietnam. Jag visste inte om att hon fanns, men jag visste med ganska stor säkerhet att den som skulle bli mitt barn fanns. Jag visste att mina handlingar var färdiga i landet och att nästa barnbesked skulle gå till mig.

Det var en väldigt speciell jul! Jag fick barninriktade gåvor och jag gav mina systerdöttrar varsin asiatisk docka och känslorna satt redan då utanpå.

Och jag ville BARA BARA att det skulle bli vardag för jag misstänkte att det skulle gå fort -att barnbeskedet inte skulle låta dröja på sig.

Den 12 januari ringde telefonen men det är en annan historia (och redan berättad många gånger här och jag kommer med all säkerhet att återkomma till den ;-))

Nu ska jag fira jul med min treåring! Det var underbart den där första julen som mamma - med min lilla ettåring. Det var ännu roligare förra året med en tvååring som hängde med mycket mer och nu i år - med en treåring som längtat och längtat till julen så är det ju helt fantastiskt roligt.
Hon hade svårt att somna ikväll och sa med lidande röst - mamma, det är faktiskt lite jobbigt att vänta på tomten!

God jul alla ni som eventuellt läser och med hopp om att ni som väntar kanske inte väntar nästa jul utan då har era barn hos er!

onsdag 21 december 2011

Hemutredningen är på väg hem till mig

för genomläsning.
Jag vet inte om jag får den idag eller om den får åka med eftersändningen till min barndomsort - för här ska firas jul! :-)

Min utredare skrev att jag ska se det som ett första utkast och att jag ska komma med förslag till ändringar vilket känns skönt att hon är så tydlig med.
De två tidigare utredningarna jag har fått har jag behövt be om ändringar i - dels rena faktafel men också kring önskemål om ålder o dyl.

Ska bli intressant att se hur hon uttrycker sig nu. Jag hoppas att vi blev ense om att det ska stå minst ett år yngre än min A - inte en högsta ålder på barnet utifrån min dotters nuvarande ålder.
Alltså - hon tänkte först skriva inte äldre än 2 år för att barnet ska bli minst ett år yngre än dottern, men jag vill alltså att det står just - så ett år yngre än...
eller född tidigast...

På tal om dottern så har hon den senaste tiden upprepat att hon INTE vill bli storasyster - absolut inte! Hon vill inte bli mamma heller eller vuxen säger hon - hon vill bara vara som hon är nu.

Jag har inte pratat syskon med henne alls men så klart kan hon ha snappat upp något när jag pratat med andra även om jag försöker tänka på vad jag säger och inte heller pratar om det med så jättemånga.

Igår vaknade hon i alla fall upp och sa - men nu vet jag - jag vill bli en syster, inte en storasyster!
Jag vill ha en lillasyster och vara en syster - så vill jag att det ska bli!

Hon hade upprepat det på förskolan - hon vill vara syster men inte storasyster...

Och i morse sa hon att hon ville att mamma skulle få ett barn till - bara jag köpte en ny barnstol så att hon kunde sitta på sin. Det andra barnets stol skulle stå precis bredvid hennes och hon skulle hjälpa till och mata barnet och barnet skulle få låna hennes dockor minsann ;-)

Jag kanske ska meddela min utredare det - min dotter vill inte alls bli storasyster så var snäll och ändra åldersrekommendationerna tack ;-)

måndag 12 december 2011

AC svarar

om Nigeria och Lesotho:

"En ensamstående kommer få starta på Lesotho inom kort.
På Nigeria har vi en ensamstående på gång och startar ingen ny ensamstående förrän adoptionen är klar. Det flyter på bra i Nigeria. Vi har ett par alldeles nystartade."


I båda köerna står samma person längst fram - hon är den enda som har längre väntetid än mig i Nigeria-kön.

Jag förstår inte riktigt svaret om det är så att de har en på gång som redan är borta från listorna - men i så fall så är det inte den som är överst som har fått skicka.

I Lesotho är det alltså samma person som står överst - sedan finns det en till från 2005 - och så den där personen som alltså har EN dags längre kötid än mig. (om jag tolkar könumren rätt)

Idealet vore ju förstås att den översta personen skickar till Nigeria och nummer 2 på Lesotho-listan skickar till Lesotho.
Då skulle jag hamna överst i Nigeria-kön och som nummer 2 i Lesotho-kön (men EN dags kortare kötid ;-))

Det vore inte så dumt det!

tisdag 6 december 2011

Ringde AC

idag igen - tredje gången alltså under hösten - ja ja, för nästan 3000 kr om året i snart 6 år så får man väl vara lite besvärlig. ;-)

Jag ringde alltså igen för att höra om Kinas krav på utredningen och det känns lite osäkert tycker jag.

Jag får samma svar - nej, det behöver inte stå att man träffats 4 gånger, nej, man behöver inte tre referensbrev i utredningen - man kan lägga till det senare, nej, man behöver inte referensbrev från förskolan etc etc.

Jag måste ju kunna lita på dem - de sitter ju där och svarar på frågor om detta i sitt yrke. De om några vet ju vad som krävs och borde inte slarva med svaren MEN det känns som om jag kommer med nya påståenden som de inte känner igen med mina frågor och att det därför känns lite osäkert att få så snabba svar som jag får.

Men jag får helt enkelt lita på det här nu - jag kör på.
På torsdag får jag det sista referensbrevet i handen och skickar in de sista papprena till hemutredaren. Sen får vi se hur lång tid det tar för henne att skriva utredningen och när det sen går upp i nämnden.

Jag ligger ganska lika i tid som vid min första utredning. Då hade jag hembesöket som sista punkt i utredningen och det hade jag veckan efter lucia.

Då gick mitt fall upp i nämnden i slutet av februari - kanske kan det bli något liknande den här gången. :-)

tisdag 29 november 2011

AC kommer att

söka auktoriation för Vietnam under December enligt hemsidan.
Usch, det är ju otäckt spännande!
Jag törs inte tro på ett ja, det vore för bra för att vara sant nästan och vet att jag skulle bli så besviken vid ett nej...
Jag tror dock inte att det blir ja, jag tror att MIA vill se mer om hur det ska bli i praktiken - men det är klart att jag hoppas!

fredag 25 november 2011

glad

Innan jag skulle på läkarundersökning så kände jag igen mig från förra gången - jag blev jättenervös!
Jag blev så rädd att något skulle strula - att jag inte skulle anses vara helt frisk men det var ju inga problem.:-)
Nu återstår HIV-test men det oroar mig inte - sen ska referensbreven in, och läkarintyget då - och sen - är det klart sen?
Tjoho!
Eller klart -sen ska utredningen skrivas - jag ska kolla att den ser ok ut, nämnden ska godkänna den osv osv men ändå!

tisdag 22 november 2011

läkarundersökning på fredag

och ett av två referensbrev på väg in.
Det andra är säkert också på väg men där har jag inte fått det bekräftat.

Nu är bara frågan om jag ska försöka få till 4 träffar med hemutredaren fast det verkar som om hon tycker att vi setts tillräckligt nu.

Jag ringde till AC och frågade - eftersom jag hört att Kina kräver 4 träffar.
De svarade att det var lugnt så länge som det inte framgick av utredningen att vi hade haft färre.

FFIA däremot säger tydligen att det ska framgå att man har haft 4 träffar.
Törs jag lita på AC tro?

Kanske ska maila min hemutredare och fråga hur tänker skriva...

Vietnam, Kina, Nigeria - eller kanske kanske Lesotho - eller någon annan stans eller inte alls...
Jag vet inte vart vi kommer att hamna till slut.

Men nu ska jag fixa det där medgivandet först och främst.

onsdag 16 november 2011

godkändstämplad och klar?

Nu har jag haft hembesök och nätverksträff.
Mitt lilla hjärta höll sitt ord och vägrade säga hej till hemutredaren och grymtade argt när hon ville titta på hennes rum...
Men det gick bra ändå ;-)
Hemutredaren sa att blyghet och reservation är goda tecken, hon såg att min tjej hade sin trygghet hos mig och hon såg att jag hade ett klokt nätverk runt omkring mig.

Hon sa till och med att jag hade så stora resurser och kunskaper om anknytning att hon önskade att jag kunde dela med mig lite till andra ;-)


När jag frågade om nästa steg så sa hon att det var att alla blanketter kommer in till henne - sedan skriver hon rapporten och skickar till mig för genomläsning.
Så jag antar att om jag är frisk så har jag hennes godkännande!

Konstig känsla - det går så lätt det här!
Peppar, peppar känner jag att jag måste lägga till när jag skrev så.
Men skönt är det!

tisdag 15 november 2011

Hembesök och nätverksträff imorgon...

Allt i livet rusar fram just nu så jag hinner knappt tänka efter - men imorgon så kommer alltså min hemutredare hit för hembesök, för att träffa dottern och för att träffa mitt närverk.
Hur det kommer bli har jag ingen aning om :-D
I alla fall så sa min lilla loppa att hon inte tänker säga hej till tanten och att tanten inte ska få titta på hennes rum...

Spännande, spännande...

Jämför med hur det var under min första utredning...
Då - som nu - så gick jag en ledarskapsutbildning som så klart handlar mycket om min egna utveckling, mina mål, mina val etc.
Då som nu så känns det som att jag ur jobbsynpunkt inte vill berätta om hemutredningen. Då var i och för sig huvudskälet att jag inte visste om jag skulle bli godkänd, nu handlar det faktiskt om att jag inte vill att någon ska räkna bort mig för att jag kanske ska få barn. Jag vet ju även om de flesta andra inte är insatta, att ett medgivande inte på något sätt betyder att det kommer att komma ett barn till hit, och om det ändå gör det så tar det ju tid.
Men just nu så görs alla tjänster om - jag kommer att söka jobb innan jul antagligen och då vill jag inte riskera något faktiskt.

Då som nu läser jag kölistor, försöker planera, funderar och drömmer jag.

En stor skillnad från då till nu är att jag inte är lika nervös alls inför besöken.
En annan skillnad är att det inte är alls lika välstädat här hemma ;-) Inte i närheten faktiskt...

Det ska i alla fall bli väldigt spännande att se upplägget på det här besöket, att se hur lillan kommer att bete sig, att höra hur mitt nätverk kommer att prata med min hemutredare och hon med dem, att höra vad de tycker om henne - jag har ju berättat en hel del under åren men ingen annan har ju träffat henne.
Det ska också bli spännande att se hur fortsättningen kommer att bli - har lite ångest över att vare sig ha ordnat referensbreven, läkarintyget eller mailat in de utbildningar kring barn och adoption som jag har och som hon bad mig göra.
Tiden har helt enkelt gått för fort. Och jag har ju inte känt att det varit så bråttom heller.
N känns det lite mer angeläget att få allt klart.
Det kanske tar jättelång tid innan Vietnam öppnar för oss (om det nu blir så) men det kan ju gå fort också - man vet ju aldrig...

Håll tummarna för mig imorgon!

lördag 12 november 2011

Kötid

Och jag har nu än en gång kollat igenom kölistorna hos AC.
Av de som köar aktivt nu finns inga par med längre kötid än mig - men det finns fyra ensamstående.
Tre från året innan och en med inloggningsdatum några dagar innan...

Oj oj oj

vad vi kalasar!
Kalas idag och kalas imorgon - sedan är det färdigkalasat för denna gång.
Och vad roligt det är att ha en treåring! :-) <3

Och oj oj oj vad glad jag blev idag då jag läste detta:
http://www.adoptionintegrity.com/2011/11/11/vietnam-ratifies-the-hague-adoption-convention/

Vietnam verkar ha skrivit under Haag-konventionen 1 november och 1 februari börjar den gälla.
Det var det här som saknades från deras håll och nu är det gjort.
Hoppas hoppas hoppas att Sverige kan få godkänt att starta upp adoptioner sedan.

Jag hade nu i dagarna börjat ställa in mig på att det inte kommer att bli Vietnam igen för mig.
Och funderat fram och tillbaka och nästan landat i att jag skulle försöka få adoptera från Nigeria.
Min plan var att vänta till nästa höst (och då hoppas att jag skulle vara framme och få skicka handllingarna) Då fyller jag 39, min älskade unge blir 4 och till Nigeria kan man skicka med medgivandeålder inte fyllda 3...
Det som oroar mig med Nigeria är att det verkar vara en tuff resa/vistelse i landet - inte för min egen del men för min lillas skull. Men jag hade ändå landat i att jag nog tror att det skulle kunna gå -att vi skulle försöka.

Och så läser jag den här nyheten om Vietnam idag då - och blir tårögd direkt!
Känslorna finns där - jag skulle så gärna vilja få ett barn till från Vietnam - det är bara att inse!
Självklart så är det viktigast att få barn - inte vart barnet kommer ifrån, självklart skulle jag få samma känslor för ett annat land om mitt barn kom därifrån och redan innan jag fick min A så var jag i Nigeria och vände känslomässigt.
Jag försökte få bli pilotfamilj när de öppnade - det blev jag inte men fick veta att "de hade mig i åtanke" och jag fick PM om processen utskickad och jag drömde och hoppades.

Men nu fanns mitt barn i Vietnam och nu kommer Vietnam för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

TÄNK om det öppnar igen - tänk om det finns ett litet syskon till min A där!

Och skulle nu inte mitt barn finnas där så är jag ändå glad för de barn som i och med detta kommer att kunna få föräldrar (och för de föräldrar som får barn också)

torsdag 3 november 2011

Till de som tänker på henne i dessa dagar

Skickar jag även den här födelsedagsnatten en tanke och en slags hälsning.
Hon är så högt älskad!
Jag kommer alltid göra allt jag kan för henne!
Jag hoppas att de som tänker på henne kan vila i en känsla av att hon är omhändertagen och älskad - det hoppas jag verkligen!


Mitt lilla hjärta kom nyss vandrandes och kröp upp i min säng och somnade om.
Tack och lov verkade hon inte komma ihåg att det var något speciellt på gång - är så tacksam över att slippa argumentera med viljstark treåring mitt i natten! ;-)

Min älskade viljestarka treåring! <3 <3 <3

tisdag 1 november 2011

Treåringar

Snart är hon alltså tre - mitt älskade barn som sover så sött där i sängen.
Hon är väldigt förväntansfull inför födelsedagen, tänker, planerar, ändrar och drömmer.
Hon är stor på ett sätt - men väldigt liten samtidigt.

Hon är väldigt intresserad av Vietnam just nu, och vill gärna höra om historier från vår tid tillsammans där. Hon vill gärna veta vad olika saker heter på vietnamesiska - i och för sig vad de heter på engelska och arabiska också när jag tänker efter :-)

För ett tag sedan tog jag fram en liten barnbok med engelsk och vietnamesisk text i som går ut på att barnet ska svara ja eller nej på om de vill göra olika tokiga saker och nu använder hon de vietnamesiska orden för ja och nej när hon leker.
Det är ju attan att språket är så svårt för oss med svenska som modersmål. Och att det finns så få vietnameser här i vår hemstad.På förskolan där jag jobbar träffar jag barn med en massa olika modersmål och också modersmålspedagoger och jag kan många ord på många språk - men tyvärr har vi aldrig haft något vietnamesiskt barn.

Jag insåg en lucka i lillans förståelse för ett tag sedan då jag tittade på UR:s serie om adoption medan lillan sov. Hon vaknade mitt i och jag pekade på tjejen i 11-årsåldern som var huvudperson och sade - hon är också född i Vietnam.
Min A tittade noga på henne och sa skeptiskt - men hon är ju stor...

Och då insåg jag att hon känner en hel massa barn från Vietnam - men ingen över 4 år!

Tillbaka till treårsåldern. Jag antar att jag kommer att skicka mina handlingar till ett land som kräver inte fyllda tre. För mig går än så länge någon sorts gräns där - kanske förändras den i takt med att min tjej blir större men som det är nu så är det det som känns rätt för mig.
Så - om vi får ett syskon så är det mycket möjligt att den första födelsedagen som vi firar tillsammans är det nya barnets treårsdag.
Känns speciellt på något sätt när jag tänker så inför lillans födelsedagskalas.
Lillasyskonet kommer ju att ha en mycket lägre familjeålder när han/hon fyller tre och en annan förförståelse och andra förutsättningar på många olika sätt - men han eller hon kommer att ha levt lika många dagar som min tjej har gjort nu - men utan mig.

Hur ser hans/hennes vardag ut? Vad gör han/hon? Vad lär hen sig? Vem tar hand om henom, vem älskar henom - älskar någon henom?

Nu går alltså min dotter över det där magiska strecket som möjliggör för mig att ansöka om ett barn inte fyllda tre. Eller?
Om jag får medgivande där det i texten står minst ett år yngre än... - kan jag då skicka ansökningar innan lillan fyllt fyra?
Jag vet inte och jag behöver inte veta det nu.

Men snart har jag en treåring - en treåring som firar sin tredje födelsedag hos mig. Tänk vad nyhemkommen hon ändå var när hon fyllde ett tänker jag nu. Då kändes det som vi haft varann en evighet! <3 <3 <3

fredag 28 oktober 2011

Nu är bilden borta

på ett av de barn som söker familj och som jag faktiskt skulle ha kunnat ansökt om ifall jag hade en färdigt medgivande och som jag gått in och tittat på lite väl ofta med tanke på att jag ju inte är redo än - vare sig med medgivande eller tidsmässigt i vår familj. :-)
Så det är ju alldeles utmärkt att bilden är borta - det betyder att barnet fått familj och inte behöver vänta så mycket längre.

Själv känner jag att om jag fick önska så skulle nästa barn komma tidigast om ett år - och mycket snabbare än så kommer det ju inte att gå även om allt flyter på.
Då är hon 4 - min älskade lilla unge - för snart är hon 3!
Nästa vecka har jag en treåring - är inte det helt otroligt!

När jag var och handlade presenter till henne häromdagen och stod och slog in dem så kom den här starka känslan av tacksamhet över mig igen. (den är aldrig borta - men kom som en våg av känslor då)
Tänk att jag får vara mamma! Tänk att jag har ett barn att planera treårskalas åt!

Jag är ju din unge - säger hon ofta ungen min och kryper upp i famnen och delar ut sina kramar och pussar.
Ja det är hon - hon är min unge! Tack och lov!

torsdag 27 oktober 2011

hämtade posten idag

och där låg ett brev från kronfogdemyndigheten och mitt hjärta slog ett dubbelslag - VAD HAR JAG GJORT? Inte kan jag hamna i deras register nu!
Men sen kom jag på att jag ju själv beställt utdraget inför hemutredningen :-)
När jag kom på det (det tog väl bara en millisekund) så kom jag också på att jag ju beställt ett utdrag från försäkringskassan - och att det mycket väl kunde vara det som min blivande treåring slet och drog och vek längs perforeringen på ;-)

Det var det också - och jag hann rädda det. Det är ju tur att de här utdragen är till hemutredaren - inte till några myndigheter någonstans i världen då allt måste vara snyggt, prydligt och i sin ordning...

När jag samlade papper till Indien (under de där veckorna då Vietnam stängdes och övergångsreglerna inte kommit än) så fick jag ett intyg från banken där de skrivit ner mina tillgångar i dagens dollarkurs, samma dollarkurs som skulle användas på en mängd andra handlingar.

Det där bankpappret öppnade en vän till mig medan jag var på jobbet. (med mitt goda minne - jag hade så bråttom med alla handlingar och ville spara in tiden och veta om jag fått rätt papper.)
Han råkade då riva sönder pappret!

Kris och panik - i det stressade tillstånd som jag var i då så var det en katastrof.

Kom och tänka på det idag och inser att jag nog får tänka på våra postöppnarrutiner i framtiden - för risken att min lilla ivriga hjälpsamma dotter skulle kunna riva sönder viktiga papper är nog inte obefintlig. :-)

tisdag 25 oktober 2011

drömmar (redan ;-))

Drömde en helt förvirrad dröm - ingen idé att försöka redogöra för logiken för den finns ju som sagt inte alltid i drömmar.
I alla fall så var det så att jag i drömmen hade att välja på att hålla masken inför hemutredaren och tydligen dela A med en pappa som skulle ha henne varannan vecka - eller erkänna för hemutredaren att jag tidigare ljugit - hon hade ingen pappa - och då inte kunna adoptera igen...

Inte logiskt alls alltså men känslorna bakom är kanske inte lika ologiska.
Inte kunna ha Alva hela tiden utan bara halva - ja, jag kommer ju inte behöva lämna bort henne om vi får syskon men mitt undermedvetna brottas väl med det att jag inte kommer att kunna ge lilla A mitt allt. Jag kommer att behöva dela på "mig" mellan henne och någon annan.

Intressant är kanske också att jag vaknade innan jag kom fram till hur jag skulle göra i drömmen.

Undrar om hemutredaren kommer att prata med A om syskon när hon kommer hit. Det känns onödigt tycker jag - hon är 3 år, oavsett om hon skulle säga att hon vill eller inte vill bli storasyster så kan ju inte hon sätta sig in i vad det innebär.
Eller tänker jag fel? Borde jag ha pratat med henne om att det kanske ska komma ett barn till i familjen?
Nej, det känns inte alls rätt i det här läget. Jag VET ju ingenting än, inte när, inte ens om jag kommer att försöka på riktigt.
Samtidigt så inser jag nu att hon ju kommer att vara här när vi har nätverksträff och det är klart att vi kommer att prata om ett eventuellt syskon då - vi som är med på träffen.

Hmm, inser att jag inte har tänkt så noga på det här.
Någon som läser som har erfarenhet?

Det är också en stor skillnad från förra gången - hur förberedd/oförberedd jag är inför träffarna.
Förra gången så fick jag vänta drygt 10 månader från att jag anmälde till kommunen till utredningen började och jag hann tänka igenom punkterna i hemutredningen många många gånger.
Jag hade funderat på det mesta ett flertal gånger - den här gången så har jag inte samma tid att fundera över alla detaljer. :-)
Samtidigt så vet jag ju på ett annat sätt vad adoption innebär.

Nej, jag inbillar mig inte att det kommer att vara likadant nästa gång - det är ett helt annat barn i en helt annorlunda familj den här gången, men ändå - jag har dels mina egna erfarenheter och jag har ett stort nätverk med andra a-familjer och jag har läst ganska mycket adoptions- och anknytningslitteratur.
Jag är förberedd på ett annat plan tycker jag.

Men samtidigt - som jag skrev i förra inlägget så känns det mindre lätt att se framför sig hur jag skulle tackla olika situationer. Nu kommer också min A:s reaktioner in - hur kommer de att vara, hur kommer barnens relation att vara - det är svårare att förutspå hur det kommer att bli.
Förra gången hade jag också medgivande för ett barn inte fyllda 18 månader...
Nu kommer jag antagligen ha ålderslöst (men ett år yngre än A) och upp till inte fyllda 3 år kommer säkert att vara aktuellt i länderna.
Ett barn under 18 månader är ett litet barn - det är ett barn under 3 år också på sätt och vis - men det blir andra frågor kring anknytning, anknytningsmönster, bagage och erfarenheter etc etc

Ja det finns att fundera på!
Men som sagt - spännande är det! :-)

fredag 21 oktober 2011

Var ganska så säker på att ingen läste...

så jag har inte ens tittat in för att se om någon kommenterat men det var det ju. Tack för dem!

Ja, jag har alltså startat upp en ny hemutredning. Jag har lite svårt att veta hur öppen jag ska vara med det i verkliga livet.
Det känns inte särskilt hemligt alls egentligen - det enda som stoppar mig är att jag faktiskt inte vet om jag kommer att få ett barn till och i så fall så kommer det ju inte att hända snart och med omorganisering på jobbet och nya tjänster och så så vill jag ligga lite lågt.
Men jag kan nog skriva här ändå utan "fara".

Jag svarar på bloggkommentererna här - ja, jag har sett att ni är på gång till Kina igen J:s föräldrar. :-) Så roligt!
Jag vet inte vilket land det skulle bli för mig om det nu blir - funderar mycket på det fast det inte går att veta hur det kommer att bli. Återkommer till ämnet...

Modigt - ja hu... Eller dumt? Eller?
Jag vet inte - det är ett väldigt mycket större beslut den här gången tycker jag.
Inte för att jag inte funderade innan jag satte igång processen förra gången - det är klart att jag gjorde det, men det var ändå så mycket lättare.
Alla osäkra faktorer kunde jag på något sätt ta genom att tänka att jag får hantera det utifrån hur det blir. Så är det ju så klart nu med - men nu tillkommer faktorn att jag redan har ett barn att ta hänsyn till. Det måste ju bli bra för henne också.
Och också att jag ju faktiskt är själv - ett barn som behöver allt av mig - ja då hade jag ju fått ge allt helt enkelt. (och vilket barn behöver och får inte allt av en - men jag tänker på barn som behöver ännu lite mer än "allt")
Nu ska mitt allt räcka till två barn - och jag måste komma fram till att jag tror att det gör det.

Men jag känner att jag tror att jag räcker till - och jag vet att jag i hjärtat vill!
Men det är också en annorlunda känsla - innan jag fick dottern så var det så livsavgörande. Jag vet att jag skulle sörja hela livet om jag inte fick leva med barn på ett eller annat sätt.
Nu känns det inte lika hjärtknipande viktigt. Får jag bara ett barn - ja då kommer livet ändå kännas komplett.
Är det då fel att ändå försöka få ytterligare ett barn?
Ännu en tanke som jag brottas med men kommit fram till - att nej, det kan det inte vara. Självklart måste barnet vara både efterlängtat och önskat och det är det ju ingen tvekan om att mitt barn skulle vara. Det är ju inget som bara händer hux flux precis - att det dyker upp ett barn i familjen.

Och ibland tänker jag - vi har det ju så bra nu - dottern och jag. Ska jag verkligen riskera det? Men - det är ju när man har det bra som förutsättningen finns att det ska finnas plats för någon mer. Annars hade det ju så klart inte gått...

Jag har i alla fall kommit en bit i processen och min socialsekreterare har redan sagt att hon inte tycker att något talar emot att jag ska få medgivande :-)
Nästa steg är nätverksträff vilket är inbokat i november. Läkarbesök och referentbrev återstår också - och jag drar nog ut lite på något av det.
För det gör mig inget om medgivandet kommer en bit in på nästa år. Dottern är tre år nu - hon får gärna bli lite större och då är det bra att ha marginal i tiden. Jag kan visserligen göra både en och två utredningar till innan jag blir för gammal men det är ju skönt att slippa.

Spännande är det i alla fall!
Och nu har jag köpt en fin bok att skriva i till lilla tvåan om nu lilla tvåan kommer att komma.
När jag väntade på min lilla etta så skrev jag mycket med det blivande barnet i tankarna och kommer det ett litet barn till in i familjen - ja då vill jag ju att han/hon också ska kunna läsa om väntan, längtan och alla tankar och känslor som jag har...

lördag 15 oktober 2011

Skulle bli väldigt förvånad om någon fortfarande läser här...

men kanske har jag tagit det första lilla steget på ytterligare en tusenmilaresa.
Kanske...
Ville bara skriva det

lördag 7 maj 2011

Vända Vagn...

Oavsett om jag hade adopterat eller inte så skulle jag välja en vagn där barnet är vänt emot föräldern.
Jag minns att jag läste en forskningsrapport för många år sedan som redovisade hur många fler gånger ett barn log under en promenad om det var vänt mot föräldern. Jag kommer inte ihåg några siffror men det var en markant skillnad och jag minns att jag tänkte då att ingen som fått veta detta skulle väl välja att vända bort sitt lilla barn ifrån sig.
Nåväl - numera så får man ju nästan leta efter vagnar där barnen är vända mot sin förälder - lite överdrivet men ändå.

Min A har alltså suttit vänd emot mig - när hon väl har åkt vagn. Nästan hela första året så var hon stor vagnmotståndare - nu åker hon en del men föredrar fortfarande att bli buren - om hon inte går förstås - det gör hon ju en hel del också.

Nu när hon är 2,5 år så börjar hon ju bli tung att bära så jag försöker allt få henne att sitta i vagnen.
Hon har inte visat några tendeser till att vilja se framåt - förrän nu...
Nu har det hänt flera gånger på kort tid att hon faktiskt har vänt sig framåt i vagnen och jag börjar tänka att min uppgift som förälder till just detta barn är att följa den signalen.

Min A är inte det minsta distanslös - hon är snarare ganska försiktig av sig och fortfarande väldigt väldigt nära mig. Men just nu är hon mitt inne i en självständighetsfas med allt vad det innebär ;-)
Ja - det handlar om att kunna själv, att testa gränser, att göra tvärtom - men också genom att hon faktiskt tar små steg ifrån mig som hon inte har gjort förut.
Hon har inte lekt med andra barn utan mig eller någon annan trygg vuxen i samma rum förut - men nu börjar det hända lite då och då. Hon stannar också oftare kvar i ett rum om jag ska gå och hämta något -förut var det otänkbart och andra sådana små steg som de flesta jämnåriga tagit för länge sedan.

Jag tänker att det inte på något sätt är min uppgift att "knuffa henne ur boet" men däremot att stötta henne när hon testar sina vingar - för det är just det som hon behöver...

Så - idag när hon vände sig framåt så frågade jag henne om jag skulle trolla med vagnen så att hon kunde åka framlänges och det ville hon. Hon tyckte att det var jättespännande - hon vände sig visserligen om för att titta på mig flera gånger men ville ändå inte att jag skulle trolla tillbaka vagnen.

Jo - när vi skulle hem från vår utflykt - då ville hon det och då körde jag henne som vanligt igen.

Min älskade lilla unge!

torsdag 5 maj 2011

Såå mycket bättre...

I oktober skrev jag detta inlägg:
http://mintusenmilaresa.blogspot.com/2010/10/kluvet.html
(gör man så när man länkar tro)
I alla fall så kände jag mig så otroligt kluven och sliten mellan mitt barn och mitt jobb och jag tyckte mig inte få något av det att fungera. Jo det fungerade med lillan hemma - men inte i relation till jobbet.
Jag tyckte heller inte att jag gjorde ett bra jobb - och då var det inte heller särskilt roligt att gå till jobbet. Jag arbetade också korta dagar utan rast och fick i princip inga möjligheter att vare sig prata privat eller diskutera pedagogik med mina kollegor - utan jag lämnade mitt barn för att ta hand om andra barn - och kände inte att jag gjorde det bra.
Jag visste heller inte hur jag skulle få det att funka med våra kvällsmöten...
Det var då...

Nu - så jobbar jag 25% - alltså 10 timmar som utvecklingsledare. Jag jobbar utanför barngrupp och en stor del av den tiden så diskuterar jag intressanta frågor med andra vuxna. Jag styr också till stor del mitt schema själv och kan anpassa det efter Alvas behov och vardagsform.
Förutom dessa 25 roliga procent på jobbet så pluggar jag 50% på förskolelyftet och det är superkul!
Intressant litteratur, intressanta möten med nya människor, spännande uppgifter - och inte minst - större delen av tiden är självstudier så trots att jag har gått upp i tid så har lillan gått ner. :-)
Det är inneveckor i skolan med långa dagar - och då kommer mormor hit och tar hand om lillan (och mig ;-)) och de har så mysigt ihop!

Och kvällsmötena - ja de har också ordnat sig - åtminstone ganska bra. Det är fortfarande jobbigt för både lilla A och mig att vara ifrån varandra på kvällen men nu kan jag i alla fall se till att anpassa hennes tider under dagen när vi har möte.
Och vi har skaffat en fast barnvakt - en tjej som läser till förskollärare som som gjorde praktik på A:s avdelning och därför kände henne väl redan innan. Inte nog med det - kommunen betalar större delen av hennes lön. Hade ingen aning om att man kunde ansöka om barnomsorg på obekväm arbetstid men det kunde man visst och det har vi fått beviljat...

Så allt har blivit såå mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro. Jag kommer att läsa även nästa termin - sen till nyåret 2012 så måste jag nog tyvärr börja jobba 75% - men då är lilla A dryga 3 och som det ser ut så kommer jag att kunna fortsätta med det här roliga jobbet på "hel"tid då - vilket gör att jag även då kommer att kunna anpassa schemat till viss del och inte heller ha någon som är beroende av att jag är på minuten i tid - behöver en lämning få ta längre tid så är det bara att låta den göra det.
Min lilla A verkar trivas på förskolan också - jag märkte att jag hade fastnat i tanken på att hon inte gjorde det - men när jag tänkte efter så hade det hänt massor med henne. Nu har vi visserligen nyss tagit oss igenom ett litet bakslag efter sjukdom och trötthet, men nu verkar allt vara bra igen...
Om jag kunde välja så hade jag gärna haft henne hemma längre, men nu kan jag ju inte det och då har vi fått så mycket bättre förutsättningar än vad jag kunnat drömma om. :-)
Och ja, det är inte heller dumt att ha studiedagar hemma - man kan faktiskt passa på att slänga i en tvättmaskin eller två under tiden för även om jag tror på att skapa rutiner där det är självklart och naturligt att barnen är med och delaktiga (Daah, hur skulle det annars funka i en familj med en förälder bara ;-)) så är det ju onekligen skönt att då och då få göra en del saker själv -både för mig och lillskruttan.

Glada hälsningar från en som borde ägna sig åt kurslitteratur istället

tisdag 3 maj 2011

Har faktiskt flera inlägg i huvudet

men skriver inget av dem nu.
Utan jag skriver om nyheten att AC sökt auktorisation för Vietnam igen. (jag väljer att tro på uppgifterna även om jag inte försökt få dem bekräftade själv)

Ett av inläggen jag tänkte skriva handlade om min ambivalens kring syskon eller inte (igen ;-)) men även om hjärnan tvekar, att tankar och tvivel och tveksamhet finns där så är det bara att inse att hjärtat inte gör det...
I samma stund som jag läste nyheten så reagerade jag med att bli tårögd av glädje...

Jag är faktiskt förvånad själv över att det känns så starkt men det gör det!

Samtidigt så är inte landet avgörande för mig - även om det både känns och verkar så just nu. Det handlar mer om att de villkor som Vietnam hade tidigare i alla fall.(medgivandeålder, resan och sådant - sådant som gör att det känns mer rimligt att jag kommer att kunna genomföra det i praktiken)
Men det är inte bara det - i Vietnam fick jag mitt barn! I Vietnam förändrades mitt liv för alltid och det kommer alltid alltid att kännas speciellt.

Jag återkommer med hjärnans tankar kring ev syskonförsökande...

måndag 18 april 2011

Lever bloggen?

Jag vet inte men ska skriva något bättre "eventuellt-sista-inlägg" innan den får dö om den nu kommer att dö.
Inte idag - idag gick jag mest in för att se om jag kom ihåg lösenordet och det gjorde jag ju i alla fall ;-)

onsdag 2 februari 2011

Grämer mig lite

eller ganska mycket känner jag.
När jag fick bb i januari 2009 så valde jag att bara stå kvar i en adoptionskö eftersom jag är säker på att om jag vill adoptera igen så är 2 barn absolut max och jag hade ju nästan 10 månader längre kötid i AC än i FFIA och FFIA hade bara ett land kvar som tillät singlar så valet var inte svårt vilken organisation jag skulle vara kvar i.

Nu verkar det som att det var ett väldigt dumt beslut. Enligt FFIA så hade de singlar som fått skicka sina handlingar till Indien senast haft en handläggningstid på ca 4,5 år - och det skulle jag ha haft i april i år.
I AC är jag ännu inte framme i någon kö som är möjlig för mig att skicka till.
Jag ÄR framme i deras Indienkö också men då handlar det om ett högt medgivande. För högt för att det ska kännas ok för mig om det hade varit möjligt (och det är det ju inte eftersom min A är så liten som hon är)
Om inte Vietnam öppnar igen så är Lesotho min bästa (och enda?) möjlighet. Jag har antagligen åtminstone 2 år kvar innan jag är framme i den kön och då med medgivande upp till 3 år.

Indien via FFIA - då hade det handlat om ett spädbarnshem vilket hade inneburit att barnet med största sannolikhet hade varit högst 1 år vid bb och högst 1,5 vid hemkomst. Om jag hade kunnat få skicka mina handlingar i höst när min tjej hunnit bli 3 och det hade tagit ett år till vi var hemma så hade det kunnat bli - så bra liksom :-)

Men - det är ju verkligen ingen idé att gråta över spilld mjölk i det här fallet - gjort är gjort och så är det med det.

Håller tummar och tår för Vietnam - och annars - jag har sedan jag börjat min a-process sett bilden av ett barn med afrikanskt ursprung framför mig.
Kanske blir det så en gång ändå...

måndag 17 januari 2011

avvänjning

Heter det så?
I alla fall är det vad som pågår här.
Jag vet inte om jag skrivit om det tidigare här men min dotter är i alla fall en riktig vällingälskare. Och det ska inte vara vilken välling som helst utan det som hos oss kallas "Sån välling" till skillnad från den mycket mindre uppskattade pulvervällingen. Hon vill alltså helst och nästan bara dricka välling ur tetrapack. Och det vore väl ingen problem med det om det inte vore för att det blir så väldigt väldigt dyrt. Hon dricker välling för mer än vad vi får i barnbidrag -lätt!
Från början så var det bara på nätterna som hon fick denna välling - det var ju enkelt och praktiskt och skönt för mig att bara hälla upp den i flaskan. Ja och om vi inte var hemma också då förstås. Sen dröjde det inte länge förrän hon inte accepterade annat än den på natten, och det började utöka till dagvilan (ja hon får välling då med) och även vid kvällsnattningen. Jag kunde väl hålla emot ganska bra vid dag- och kväll men på natten då man har att välja på att hälla upp en flaska och hon somnar om utan att nästan varit vaken mot att fixa välling, få vilda protester och vaket barn - ja då häller man eller i alla fall jag upp vällingen...

Nu under julen så har hon fått välja på mjölk eller pulvervälling på dagen och det har gått bra och nu är vi inne på fjärde natten utan tetravälling också - och det går riktigt bra. Vi har helt enkelt ingen hemma - jag har insett att det är enda vägen för mig. Hon får välja på pulvervälling eller mjölk och valde pulvervälling de två första nätterna och igår natt så valde hon att snutta på den tomma flaskan och inte ta något nytt förrän morgonen.

Till saken hör att det egentligen är flasksnuttningen som verkar vara viktigast för henne - hon använder flaskan som napp även på dagtid om hon blir ledsen eller trött.

Nåväl - de här nätterna har alltså gått bättre än förväntat (och ja, jag vet att så stora barn inte behöver äta på natten ur näringssynpunkt men det finns andra synpunkter också ;-) och ingen av oss verkar ta skada av dessa uppvakningingar på natten)
Men - i affären blev det oväntat tuff för mig och mitt blödiga hjärta.
Lillan hittade så klart fram till vällinghyllan och säger fullkomligt glädjestrålande:
"Titta nu vi kan köpa välling som jag älskar - behöver inte vara slut!"

Vad jag gjorde - jag mutade ungen därifrån med en glass ;-)

onsdag 12 januari 2011

För två år sedan

den 12:e januari 2009 ringde telefonen!
Mina handlingar var färdigöversatta i Vietnam sedan några veckor tillbaka och jag gick med mobilen i fickan HELA tiden.
Jag hade bestämt mig för - men ännu inte fixat - att lägga in en annan ringsignal för samtal från BFA för att slippa åka berg- och dalbana varje gång det ringde.
Och så var jag på jobbet, inne på grannavdelningen av någon anledning när jag fick telefon på jobbnumret.
Hjärtat gjorde en kullerbytta redan innan jag hörde att det var Maria och när det var hon som sa "Nu ringer jag med roliga nyheter" HERREGUD!!!
Vilken otrolig lycka!Jag kommer precis ihåg hur det kändes men kan inte riktigt sätta ord på det.
Och sedan när jag fick bilderna på min lilla lillla tjej - sedan den sekunden var hon mitt barn! Jag minns att jag tänkte att oavsett vad läkarrapporten säger (jag fick bb innan läkarrapporten var översatt från Vietnamesiska) så är det här mitt barn (så klart - men jag tänkte så)
Sedan den dagen är ingenting sig likt. Självklart kom den stora förändringen när jag väl fick träffa henne många långa månader senare - men redan då förändrades mitt liv!

Jag lägger in en länk (igen) till en av mina väntanssånger.

http://www.youtube.com/watch?v=njZTmwnItS4

Älskade älskade unge - är så lycklig över att ha dig i mitt liv. Och tacksam till själva livet över att ha fått den möjligheten!