Hade fått mail

från AC redan nu - så inom en månad behövde så klart inte vara OM en månad.
Tyvärr så såg jag det inte förrän efter 12 (som var slutet på telefontiden)Jag är hemma och är sjuk idag så det hade ju varit väldigt smidigt att ta samtalet idag.

Och nu hann ju auktorisationen till Vietnam komma innan också - vilket gör att mycket av det jag funderade och våndades över inte känns lika aktuellt.

Visserligen gnager en liten oro där i mig - TÄNK om det inte går med Vietnam i alla fall och så väntar jag för länge och hinner bli för gammal för de andra länderna.

Men jag har ju en del tidsmarginal - det är inte nu eller aldrig för mig så ja, jag kommer att vänta även om de skulle säga att jag kunde skicka någon annanstans på en gång.
Det är ju faktiskt så att jag helst vill vänta lite oavsett.
Jag vill att lillan ska bli lite större och jag vill i ärlighetens namn jobba ett tag nu - det är roligt och spännande och händer massor på mitt jobb just nu.
Så - jag håller fast vid hösten 2013 ;-)

Väldigt glad

idag med så klart!

Jag känner mig lite orolig inför hur lång tid det ska ta för AC att få licens i Vietnam - och hoppas att det inte blir något krångel där.
Men de är ju väldigt positiva i sina nyheter så det är väl bara att glädjas och hoppas!
OM adoptionerna kommer igång under 2012 och OM jag får skicka då och OM det kanske tar ett år från skickade handlingar till man är hemma igen - ja då hamnar jag tidsmässigt där jag gärna skulle vilja hamna om jag fick välja.
Min lilla tjej fyller 5 under 2013 (visserligen sent) och det känns som en bra ålder att få syskon i. Hon går fortfarande i förskolan - vi kan vara lediga som vi vill och hon kan vara hemma helt om det blir det bästa.
Kanske är jag föräldraledig när hon ska börja förskoleklass vilket vore toppen eftersom hon då kan få korta dagar och stor flexibilitet från mig.
Ni ser - jag drar iväg i drömmarna - jag är mycket väl medveten om att precis vad som helst kan hända i adoptionsvärlden och att allt ofta tar längre tid än vad man tror.
Men som sagt - man kan ju drömma
Och där i september 2013 hade det ju varit passande med en resa - jag firar gärna ytterligare en födelsedag i Vietnam - och gärna just den där födelsedagen som jag inte kan fatta att den närmar sig ;-)

Galet glad - som sagt...

Adoptionscentrum har alltså fått auktorisation för Vietnam - jag trodde faktiskt inte att det skulle gå så fort! :-)

Och som Kix skriver i kommentaren innan - vilken timing för mig!

Vietnam tillträdde Haagkonventionen den 1 februari, veckan efter fick jag mitt medgivande, förra veckan skickade jag in det - och nu har AC fått auktorisation!
Tjohoo!

Nu ska de ju ansöka i Vietnam om att få licens men jag tycker att informationen från AC är väldigt hoppfull. De brukar vara såå försiktiga med att ge positiv information som inte är bekräftad. Nu skriver de om att de hoppas skicka ansökningar redan under 2012.

Jag har återigen gått igenom alla kölistor till alla länder hos AC för att se hur jag ligger till. (även om jag vet att sådana som jag ju inte syns)
Jag hittar ett par med längre kötid och 3 singlar.
Paret köar bara till Sydkorea och kommer säkert få möjlighet att skicka dit.
De ensamstående köar inte till alla länder som man som ensamstående kan adoptera från så jag hoppas att de kommer fram i sina köer till "sina" länder ;-)

Om inte annat så är jag ju långt framme i vilket fall som helst.

Jag blev så glad när jag läste nyheten. Så glad att lilla A nästan blev rädd ;-)

Galet glad

http://www.adoptionscentrum.se/sv/Nyhetsarkiv/Vietnam-tillbaka-som-adoptionsland/


återkommer när min vietnamprinsessa somnat! :-)

Och så är ansökan registrerad

:-)
Än så länge så går ju det här som en dans ;-)
Men någon kontaktar mig "inom en månad"

Det tycker jag är jättelång tid faktiskt.
3000 kr om året kostar det att bara stå i kö.
Jag har väl betalat ca 18000 bara till AC i köavgift (för det kostade inte riktigt så mycket de första åren)

Men nu ska jag inte fastna i ett surt inlägg - nu har jag gjort mitt för nu och nu är jag på gång - och jag HAR ju inte bråttom alls ju...

Och så var de på väg

till AC - kopiorna på mina handlingar.
Och med ett personligt brev som jag tyckte var svårt att skriva men ändå skrev.
Tankar kring länder, ålder, SN - jag vill vare sig låsa in och begränsa mig men jag vill heller inte göra något förhastat.

Den här gången måste jag tänka mycket mer på de val jag gör - eftersom de påverkar min A också.

Ibland tänker jag att min första adoption hade varit en perfekt andra-adoption.
Ett litet barn som knöt an lätt och ville ha närhet, en hämtresa på 3 veckor, välordnad vistelse och vi var hur omhändertagna som helst.
Paradishotell på paradisstrand, barnpool, lekrum etc etc - hade inte känts svårt att ha med en säg 4-åring där.

:-D

Och så kom det då

medgivandet!
Nu har jag officiellt ett medgivande att adoptera ytterligare ett barn!
Tjohoo!
Jag har aldrig varit orolig i och för sig även om jag nu i efterhand fått höra om personer i nästan exakt samma situation som jag som faktiskt inte fått medgivande.

Men nu har jag mitt (sedan nästan två veckor egentligen) :-)
Och det personliga brevet skrev jag nästan färdigt igår och jag skickade efter foto på mig själv som också ska med i mappen till AC.
Det kommer om 2-5 arbetsdagar vilket känns väldigt länge nu.

Förstår inte att jag helt plötsligt blivit så otålig - även om jag känner igen det hos mig själv ;-)

Men jag vill verkligen höra om hur AC ser på min situation - det känns jättespännande och ganska ovisst.

Imorgon firar vi med lite komp och en tidig dag med fika på stan med älskad dotter - som KANSKE ska bli storasyster en dag! :-)

Nähäpp

Nu börjar jag bli otålig - nu vill jag ha beskedet och hemutredningen i handen.
Vore jag smart så skrev jag färdig det där personliga brevet som AC vill ha och fixade ett foto på mig att skicka med så att det bara var att skicka in mappen när jag väl får utredningen. (och ja, jag skulle ju kunna ha fått ett nej, men det utgår jag alltså ifrån att jag inte har fått)

Ska ta tag i det där - ska bara se till att fixa färdigt jobbansökan först...

Tvåbarnschock?

Först och främst - jag tar verkligen inte för givet att jag kommer att få lyckan att få ett andra barn. Verkligen inte - vad som helst kan hända och vägen är krokig inom adoptionsvärlden men OM, OM jag får ett andra barn så funderar jag över detta med tvåbarnschock som man hör om.
Kan jag inte föreställa mig vad det kommer att innebära?
Nej, det känns svårt att företälla sig faktiskt. Hur skulle det bli? Vad är det för liten parvel som skulle komma in i vårt hem och faktiskt bli lika viktig och älskad som min A - för jag förstår ju att det skulle bli så även om det känns svårt att greppa.

Och skulle jag drabbas av tvåbarnschocken - att det inte bara är dubbelt så svårt som med ett barn utan mångdubbelt.

Och har det betydelse att jag aldrig drabbades av någon "få-barn-chock"?
Jag har läst - flera gånger faktiskt - att de som inte tyckte att det var särskilt svårt eller jobbigt eller jättestor omställning att bli förälder var de som oftare drabbades av tvåbarnschocken medan de som så att säga blev chockade redan vid första barnet oftare blev överraskade av att det inte var så svårt att få ett andra barn.

Hur mycket det ligger i det här har jag förstås ingen aning om - om någon läser och vill kommentera så är det välkommet :-)

I alla fall så hör jag alltså till kategorin som inte drabbades av någon bli-mamma-chock. Jag hörde så mycket innan att man inte kan föreställa sig omställningen men jag tyckte inte att den var svår.
Jag kunde så klart inte veta hur livet skulle bli med just det barn som blev mitt, men jag tyckte att allt flöt på och kändes självklart från början.
Rent praktiskt tycker jag nog att det inte var några konstigheter alls. Jag undrar hur stor betydelse det har att jag gick från att arbeta på en småbarnsavdelning på förskola till att bli förälder.
Ibland märker jag att föräldrar tycker att just det här ständiga passet är en stor omställning och även om jag så klart inte jobbade dygnet runt så tror jag ändå att det kan ha underlättat att ha vanan inne att alltid alltid vara fokuserad på små barn runt omkring sig i vardagen.

Sen att jag inte reagerar med att få känslan av att aldrig vilja släppa ner barnet på golvet igen om ett litet förskolebarn råkar slå sig är en annan sak ;-)
jag vill så klart inte att de ska slå sig heller men känslan när lilla A slog sig gräslig!

Just detta - att allt som kan vara smärtsamt för henne skulle vara såå smärtsamt för mig hade jag nog inte kunnat föreställa mig fullt ut.
Inte heller hur det skulle kännas att älska henne. Jag visste att jag skulle älska henne - det visste jag, men jag föreställde mig nog inte att det skulle kännas så överväldigande starkt varje dag - även så här 2,5 år senare. (jag trodde ju inte att jag skulle sluta älska henne så klart, men det där kärleksruset som går genom kroppen, lyckokänslorna - de hade jag nog inte föreställt mig)

Men det praktiska och hur livet skulle te sig - ja, där blev det nog mycket som jag trodde - om inte bättre och lättare.
Jag trodde nog att jag skulle vara tröttare, att det skulle vara slitsammare och svårare än vad det är.

Så - enligt min första teori så är jag den perfekta kandidaten att drabbas av ett rejält tvåbarnstrauma ;-)

Kommentarer flerbarnsföräldrar? Hur var det för er?

har kanske ett nytt medgivande nu

kanske och troligtvis.
Mitt ärende har varit uppe i nämnden och jag skulle bli väldigt förvånad om jag inte fick mitt medgivande.
Inget i utredningen talar emot och samma personer (åtminstone ordföranden och en av de andra) har klubbat igenom mig två gånger förut.

När jag fick mitt första medgivande så ringde jag nämndsekreteraren och fick ett förhandbesked - hon sa att båda de fall som varit uppe samma dag hade gått igenom.
:-)
(vilket ju var lite speciellt eftersom jag visste vilka de andra var och visste innan dem att de också hade sitt medgivande)

Såå lycklig jag var! Då hade jag inte tagit ut något i förskott. Jag var ensamstående, jag visste inte om de av princip skulle vara emot det. Jag var jättenervös eftersom orföranden är KD-politiker och KD gick officiellt ut med att de inte tyckte att ensamståendeadoptioner var önskvärda. (jag vet inte vilken deras officiella linje är nu)

Och när jag fick beskedet - jag grät av lycka! Och ringde och berättade för de som vetat om att jag utreddes, och talade om det för arbetskamraterna och ordnade en månad senare en stor fest med rubriken Medge att det är givande med medgivandefirande ;-)
Och jag köpte den första saken till mitt blivande barn - jag bestämde mig för att ta vara på all glädje.

Undrar hur mycket av detta jag kommer att göra nu. Något inom mig tycker att resan till detta barn borde få bli lika "stor" och det är klart att den är det men det allt är väldigt annorlunda - och så måste det kanske vara också.


Den här gången har jag tänkt att jag lugnt ska vänta på beskedet från socialsekteraren istället för att ringa och få förhandsbesked och så kommer det att bli - men samtidigt så känns det lite konstigt - har jag mitt medgivande nu tro? Har mina två år börjat ticka?
Och framför allt - skulle jag på allvar kunna ansöka om att få bli förälder till ett barn som söker familj på organisationernas hemsida?

Såg att AC vill ha ett personligt brev med när man skickar in ansökan med tankar om länder, SN och annat.
Känns jättesvårt tycker jag - men det är ett annat inlägg.
Ett annat inlägg är också tankar kring att söka nytt jobb i detta läge. (samma arbetsgivare - inget som påverkar medgivandet men ändå ett nytt jobb)
Det känns inte som att jag är i ett sådant läge att jag behöver tala om adoptionen med dem, det är för osäkert, för långt borta. Samtidigt så känns det konstigt att inte vara helt ärlig och SKULLE jag få jobbet - ja då vill jag kunna vara öppen mot kollegor om väntan och längtan och prognoser och köer och och...

Jag som talade om allt om mina adoptionsplaner tidigt förra gången tyckte inte att det var jobbigt alls vilket jag vet att andra har tyckt.
Jag älskade att bli betraktad som en blivande mamma :-)

Ja ja - nu har jag skrivit kort om flera teman som jag tänker är egna teman
Nu får jag sätta punkt.