Läste just på MIA:s hemsida

att AC har auktorisation för Vietnam till och med 2012och blev genast nervös.
Tänk om de inte hinner komma igång och tänk om MIA inte gör samma bedömning om ett år. Eller tänk om de kommer igång och vi hamnar i samma situation som sist - att auktorisationen dras tillbaka...
Ja ja - det går ju inte att veta någonting i den här världen - det är bara att inse.


Idag har jag i alla fall skrivit klart 30-månadersrapporten om lillan som ska skickas till Vietnam.
Den näst sista obligatoriska - törs man hoppas på att det inte blir så lång lucka innan det är dags att skicka andra blanketter och rapporter till landet där långt borta? :-)

Tillåter mig att drömma

och märker de nya utekläderna till dottern med efternamn istället för förnamn som jag brukar :-)

Vabbar

och segar...
Min älskade dotter har varit frisk i ett helt år - inte en vab-dag förrän för någon vecka sedan.
Och så nu då - när jag var kallad på arbetsintervju - eller åtminstone förintervju till ett jobb som jag verkligen vill ha. Ett jobb jag tror att jag har svårt att få men vill ha...

Måndag kl 11 skulle jag vara på plats - och på söndag eftermiddag börjar dotterns bli hes och modern nervös. Och visst - sen söndagkväll är dottern en kamin!

Även om en arbetsgivare så klart förstår att sådant kan uppstå och även om jag så klart kommer att berätta att jag är ensam med ett förskolebarn så känns det ju inte optimalt att inte kunna komma till en intervju.
Men mina underbara föräldrar satte sig i bilen direkt då de vaknade och körde 25 mil för att komma hit och passa dottern - och jag kunde gå på intervjun! <3

Jag är så lyckligt lottad som har den familj jag har.
Hur intervjun gick?
Jag vet inte - de första kallelserna för en ev andra intervju går ut nästa vecka - vi får väl se om jag blir kallad...

Glädjande artikel för en självgående mamma

http://sondagsavisen.dk/2009/23/enlige-modre-gor-det-godt.aspx


Enligt studien så går det bättre för barn som adopteras till en ensamstående mamma än till ett par. I alla fall om man med bra menar att risken är mindre att barnen blir deprimerade, får anorexi eller drabbas av personlighetsstörningar.

Och som det står i artikeln - det är inte det att föräldrar i sk kärnfamiljer inte gör ett bra jobb - det är bara det att de ensamstående mödrarna gör det lite bättre.


När man adopterar som ensamstående så är man van vid att betraktas som second best många gånger.
Visserligen så utgår jag från att jag genom att få medgivande har bedömts vara tillräckligt "bra" för att anses kunna ge ett barn det som det har rätt till - men i kontakt med organisationerna, kraven från givarländerna och i den allmäna debatten så är det ofta så - finns det 2 föräldrar så är det bättre än en.

Jag menar inte på något sätt att göra olika adoptivfamiljer till motpoler till varandra - men jag gläds ändå - det måste jag säga.

Och jag har ibland tänkt så också - att det finns saker som faktiskt blir bättre i en enförälderfamilj.

Man kan ju hoppas att några KD-politiker läser det här - man tar också upp att också barn till två mammor blir robustare. :-)

Och så har jag talat med min handläggare

och endast anmält mig till Vietnamkön.
Känns lite dubbelt - det skulle ju faktiskt kunna gå fortare i ett annat land, men när läget är som det är - när det ändå är inom räckhåll att få syskon från samma land - ja då väljer jag att vänta.
Särskilt eftersom jag ju faktiskt inte vill ha barn nu, nu!
Jag vill att hon den där lilla ska bli lite mindre liten.

Och jag kan ju alltid ändra mig framåt hösten om det inte flyter på med Vietnamkontakten.
Jag tog upp min ålder i diskussionen - för att ta upp rädslan att missa chanser och att det skulle bli för sent - men när jag nämnde min ålder fick jag reaktionen - ja då är ju så ung - du har tid på dig. ;-)

Att få barn via adoption är onekligen speciellt - man får känna sig ung långt upp i åren.

Nu känner jag mig visserligen jätteung - jag identifierar mig som en ung mamma fast jag vet att jag är en gammal :-D så det känns ju inte heelt fel att betraktas som ung då då ;-)